Om konsten att åka tunnelbana
- av "en virrig resenär "
När jag gifte mig med en SL-tjänsteman 1970, fick jag veta en del saker som jag inte hade en aning om när det gäller konsten att åka tunnelbana. Till exempel fick jag veta att när man går på perrongen, skall man gå så att man möter tunnelbanetåget som är på väg in till stationen. Man skall alltså inte gå i samma riktning som tåget. Detta för
att undvika risken att  sugas med av den ”vind” som uppstår när tåget kommer. Och jag som åkt tunnelbana så mycket, faktiskt ända sedan 1964 då jag första gången kom till Stockholm för att studera. För mig hade det tydligen gått bra att åka ändå utan denna vetskap om konsten att åka tunnelbana.

Men alltför kaxig är det ingen idé att bli. Rätt som det är ”åker man på något” som gör klart för en att detta med tunnelbaneåkning, är inte alldeles okomplicerat. Det fordras faktiskt en särskild förmåga nämligen att aldrig vara för sent ute, aldrig stressad och aldrig handla för mycket saker som man måste orka bära hem. Dessutom bör man kunna ta sig tid att titta på all den fina konst som smyckar Stockholms ”undre värld”. Med andra ord: Det är en konst att åka tunnelbana, vilket jag vill bevisa med denna berättelse:

I början av 1980-talet arbetade jag inne i centrala Stockholm och åkte med tunnelbanan från Tensta till Rådmansgatan. Denna resa innebar även ett byte mellan tunnelbanesystemen och detta gjordes lämpligast vid Fridhemsplan. Efter flera års resande, tyckte jag att jag kunde alla stationernas namn åt vilket håll jag än åkte.

Turister som kommer till stan och skall ta sig någonstans, studerar noggrant uppsatta orienteringskartor och tar ut färdvägen innan de ger sig iväg. Men vi Stockholmare tror många gånger att vi kan allt utan och innan.

En eftermiddag var jag på ett sammanträde några kvarter från min arbetsplats och när dagen var slut, var det lika bra att åka hem direkt. Jag promenerade till T-Centralen som var den närmaste tunnelbanestationen och letade mig ner till rätt perrong för att åka med ett tåg mot Hjulsta.

När tåget kom, steg jag på en vagn långt bak i tåget för att slippa gå så långt på stationen i Tensta. Jag fick en bra plats och tänkte att nu kan jag slappna av en bra stund. Jag började tänka på vad vi skulle äta till middag, hur jag skulle formulera protokollet från eftermiddagens sammanträde samt om jag eller min man skulle komma hem först denna eftermiddag.

Efter en liten stund ropade tågföraren ut nästa station i högtalaren och jag tyckte att jag hade lyssnat färdigt för dagen, så jag brydde mig inte om vad han sa. När tåget hade stannat vid första stationen, tittade jag ut och fick se skylten ”RÅDHUSET”.
- Va, har jag satt mig i ett tåg åt fel håll, tänkte jag. Det är ju första stationen efter Fridhemsplan mot Kungsträdgården och jag ska ju åt andra hållet!
Så rusade jag ut ur tåget så fort jag kunde och dörrarna gick igen alldeles bakom ryggen på mig. Och tåget gick.
- Få se nu, hur kunde det bli så här? frågade jag mig medan mitt tåg försvann in i tunneln. Första stationen efter Fridhemsplan skall vara Stadshagen. Varför står jag då på Rådhusets perrong?

Det tog flera minuter innan jag fattade hur det förhöll sig. När man åker tunnelbana är det inte så dumt att komma ihåg var man har stigit på! Jag åkte ju ”Blå linjen” från T-Centralen istället för att som vanligt byta till denna bana vid Fridhemsplan. Jag var van vid att första stationen efter bytet till ”Blå linjen” är Stadshagen när man åter mot Hjulsta.

Om man åker åt andra hållet, kommer Rådhuset närmast efter Fridhemsplan. Att jag den här dagen hade gått på vid T-Centralen, glömde jag ju så fort tåget rullade iväg.

Håll med mig om att det fordras en viss konst att åka tunnelbana i Stockholm!

Upp