Att åka gratis har många försökt genom åren. Man hittade på alla möjliga knep för att komma undan betalningen.

Ett vanligt sätt bland trafikanterna var att betala för en kortare sträcka än den man avsåg att åka. Man chansade helt enkelt på att ingen kontrollör skulle komma på och kontrollera biljetten.

Innan det så kallade 50-kortet infördes som färdbevis i lokaltrafiken i Stockholms län, var det bara anställda inom Stockholms Spårvägar som hade kort med foto som berättigade till gratisresande med de kollektiva färdmedlen.

En trafikant som tydligen kände till detta förhållande "smet" förbi spärrvakten på några tunnelbanestationer (bland andra Odenplan) genom att snabbt visa upp sitt blodgivarkort.
Han blev dock sedermera avslöjad och fick betala straffavgift.

Det förekom också att studerande som varit "sommarextra" trafikpersonal "glömde" lämna in uniformen när de åter började studera på hösten. På så sätt kunde de åka gratis "på uniformen". Förr eller senare "åkte de dock fast".

I början på november ett år fick till exempel en av kontrollanterna syn på en mansperson i t-banan som var klädd i Spårvägens ljusblå sommaruniform. Enligt dåvarande reglemente skulle trafikpersonalen byta till den mörkblå vinteruniformen senast i månadsskiftet september-oktober. Personen ifråga blev givetvis beordrad att inom ett par dagar återlämna uniformen till klädförrådet i Söderhallen. Dessutom blev han rapporterad till personalavdelningen som "spärr" för kommande sommar.

Under några månader 1964 arbetade jag på "kontrollen" med efterarbete som rapportuppföljning etc. Jag förvånades över resenärers ansträngda verbala försök till förklaringar när de fastnade i kontrollen.

Vid ett tillfälle hade vi kontroll vid Telefonplan två dagar i rad under samma tidsperiod (07.00-09.30 tror jag det var). Den trafikant jag nu tänker på fastnade i kontrollen båda dagarna. Första dagen försökte han med att han åkt "ersättningsbuss för spårvagnslinje 174" och förmodligen tappat biljetten i samband med omstigningen i Liljeholmen. OBS att detta var många år innan SL ens haft en busslinje 174. Inte heller någon spårvagnslinje hade haft så högt linjenummer.
Andra dagen föll han "pladask" rent verbalt och skrek när han såg kontrollanterna: "Står Ni här idag OCKSÅ!!! Era dönickar!!!!!

På den här tiden fanns speciella terminskort för skolungdomar. Dessa kort hade olika tidsbegränsningar i sin giltighet för resa under dagtid, beroende på vilken typ av skola man gick i. Korten var även begränsade till ressträcka. En elev som till exempel bodde i Tallkrogen och gick i Farsta Gymnasium, fick således ett kort som bara gällde på T-banan mellan Farsta och Tallkrogen.Ytterst få kort gällde efter 16.30.
När någon missbrukade korten, drogs de in och sedan fick eleven efter en tid (oftast 2-4 veckor) komma upp på Spårvägens huvudkontor och kvittera ut kortet igen.
Det hände rätt ofta att kontrollgruppen tog hand om missbrukade skolkort. En kväll vid 21.30 påträffade en kontrollgrupp ett par elever vid Hötorget, som åkt på ett skolkort som bara gällde i Västerort 0730-15.30.
Jag minns dessa två ungdomar särskilt beroende på hur de uppträdde på kontoret medan de väntade på att chefen för kontrollgruppen skulle kalla in dem till sig.

Upp