En av mina arbetsuppgifter från våren 1967 var att ajourhålla ett längdregister över alla SL:s busslinjer. Detta medförde också att jag fick kontakt med många handläggare på kommunernas skolkontor. Man behövde mina längduppgifter för att avgöra vilka elever som var berättigade till gratis färdbevis i form av skolkort och vilka som skulle betala 50% av kostnaden.

Mest kontakt hade jag med Gun Olsson, som då var gruppchef på Stockholms skolkontor. Hon undrade flera gånger om vi inte kunde träffas i arbetet någon eftermiddag vid "fikadags".

Efter flera "övertalningsförsök" lyckades hon dock få mig att tacka ja. Det hör till saken att vi "ungpudlar" ofta kände oss mycket påpassade av "di gamle" (som då var i 55-60 årsåldern).

Med viss vånda konstruerade jag ett lindrigare mätningsprogram en onsdag så att jag skulle kunna stiga av på Hantverkargatan när bussen körde in till Hornsberg efter slutfört arbete.
Jag kom in i huset och sökte upp "skolkortsgruppen". Vi fick en mycket fin eftermiddag då vi samtalade om lite av varje. När jag så åkte hem började jag våndas: "Tänk om någon sett mig och skvallrat för chefen! Vad gör jag då?"

Upp