Fram till slutet på 1950-talet var det mycket ovanligt att funktionshindrade visade sig ute på stadens gator och torg. Begreppet funktionshindrad var inte ens påfunnet. Man sade i bästa fall handikappad, som är en försvenskning av det engelska ordet handicap.
Betydligt vanligare var uttrycket ”ofärdig”. Speciellt om det gällde barn eller vuxna som drabbats av funktionshinder under uppväxtåren. Hade funktionshindret uppstått genom olycka eller sjukdom i vuxen ålder, var man helt enkelt ”invalid” eller ”vanför”.

Ytterst få funktionshindrade gick i vanliga skolor. Speciella internatskolor fanns på många håll i vårt land. Vanföreanstalter, som de större kallades, fanns i Göteborg, Helsingborg, Härnösand och Stockholm, eller rättare sagt i Solna eftersom det var en byggnad på Karolinska sjukhusets område. Där låg också det beryktade Eugeniahemmet, som det blev löpsedlar och mycket skriverier om efter det att Lis Asklund i ett radioprogram 1959 berättat hur handikappade barn och ungdomar egentligen hade det. Barn från hela landet bodde på ”EH” och fick sin första skolgång motsvarande folkskolan där. Det hade också givits ut en bok som handlade om funktionshindrades situation. Den beslagtogs mycket snart efter utgivningen. Boken hette ”Invalidernas Hus” och var utgiven på ett numera nedlagt förlag. Den beslagtogs eftersom den berättade ”sanningen”. Min familj var personligen bekant med förläggaren som vid ett tillfälle berättade för mig att han inte ens fick behålla ett eget exemplar.

Dåvarande socialborgarrådet i Stockholm Stad hette Inga Thorsson. Hon ville göra något för ”Raggarna”, eller snarare få dem ”att göra nyttigare saker än att bara köra runt på Kungsgatan/Sveavägen”. KRO (Konstnärernas Riksorganisation) var rätt ny då och Inga Thorsson kom på den ljusa idén att försöka lansera RRO (ett Raggarnas Riksorganisation). Om man kunde få raggarna att bilda en sådan organisation, kunde man slå två flugor i en smäll och låta raggarna ”hjälpa till” att skjutsa runt handikappade på stan och i gengäld gå på en del evenemang gratis. En slags färdtjänst helt enkelt. Hon etablerade kontakter mellan ”The Car Angels”, som en av raggarklubbarna hette, och Norrbackainstitutet samt ordnade med en del utfärder i denna anda.

Bland ett flertal utfärder kan nämnas att några elever en lördagsmorgon fick åka raggarbil till Sveriges Radios studio vid Karlaplan och uppleva programmet Frukostklubben ”live”. Sigge Fürst som var programledare för Frukostklubben hade också tidigare haft kontakt som privatperson med Norrbacka då hans son vistades på ortopeden i sex veckor efter en skidolycka i fjällen.

Först i början av 1960-talet började man arbeta för att ”invaliderna skulle komma ut i samhället” som man sade. I Stockholm blev det bland annat Österholmsskolan i Skärholmen som tog emot många barn med rörelsehinder. En ny bygglag kom 1962 (tror jag det var) där § 42.a stadgade att alla nybyggnationer i offentlig miljö skulle byggas ”tillgängliga” som uttrycket var.

SL började i mitten av 1960-talet sitt anpassningsprogram genom flera åtgärder. Man byggde hissar där så behövdes vid T-banestationer ovan jord. På några ställen där hissbyggnation var omöjlig, byggdes istället ramper för barnvagnar och rullstolar som till exempel vid Brommaplan.
I tunnelbanevagnarna infördes ”förhöjda” säten, ett i vardera änden på vagnarna. Dessa säten var främst avsedda för personer som hade svårt att resa sig från de vanliga sätena. De vagnar som utrustats med dessa säten markerades utvändigt med en vit markering ovanför förarhytten. Likaså infördes, efter samråd med handikapporganisationerna, förhöjda säten i bussarna. Det blev sätet närmast bakom föraren som gjordes högre.

Dessa fordon var stationerade i Stockholms Spårvägars kombinerade buss- och spårvagnshall, Söderhallen.

Sedan SL startats 1967 överfördes så småningom viss administration för färdtjänsten till SL som en ”specialtrafik” jämförbar med dåvarande flygbusstrafiken, där också särskilda taxebestämmelser gällde. Nu hade bestämmelserna för legitimering mildrats så att även s.k. ”gångare” (dvs personer som kunde gå med hjälp av käppar eller kryckor) kunde få tillstånd att nyttja färdtjänsten. Givetvis krävdes i dessa fall ett läkarintyg. Jag känner själv till en gående person som fick avslag på sin ansökan om färdtjänst tre gånger. Vid ett avslag berodde det på att läkaren skrivit ”bör få åka färdtjänst på vintern”. Arbetsvårdsbyrån tyckte läkarintygets formulering var lite ’konstig” och lät sin egen verksläkare träffa den sökande. Efter det skrev verksläkaren ungefär så här: ”Patienten bör med hänsyn till sin medicinska status helst inte bruka färdtjänst sommartid.” Handläggaren på Arbetsvårdsbyrån jämförde läkarintygen och drog följande slutsats:
Patientens läkare skriver bör (……) och verksläkaren skriver bör (……) inte. Vi måste ju tro mer på verksläkaren så slutsatsen blev avslag. Man noterade inte att intygen egentligen sade samma sak om man tog hänsyn till den årstid som angavs i intygen.

Färdtjänstbiljetterna för arbetsresor i Stockholm var de första åren röda till färgen, medan fritidsresebiljetterna var gröna. När landstinget 1971 tog över ansvaret för arbetsresor och behandlingsresor blev fritidsresebiljetterna röda istället. De gällde för privata resor inom Stockholms kommun. Ingen begränsning i antal km, men man fick absolut inte resa till en plats i annan kommun. Att till exempel åka från Bromsten i Stockholm stad till Sundbyberg fick man inte, men däremot fick man resa från Hässelby Strand till exempelvis Gärdet för 1 krona och 50 öre. Då reste man genom både Sundbyberg och Solna, men Stockholm var både start och målpunkt.

Biljetter för vård och behandling fick grön färg, när landstinget tog över ansvaret för dessa resor. Dessa biljetter gällde för resor från bostaden till valfritt behandlingsställe (sjukhus, läkarmottagning, tandläkare eller sjukgymnast).

Gula biljetter slutligen gällde nu för arbetsresor och var förtryckta med destinationer, dvs. uppgift om bostadsadress respektive arbetsplatsens adress. Priset var det vanliga 1 krona och 50 öre per enkelresa.
Man fick biljetter för en månads behov levererat per gång, men man var själv tvungen att i god tid innan biljetterna var slut ringa till Arbetsvårdsbyrån och beställa för kommande månads behov. Ett tag var de röda biljetterna stämplade med namnet på den månad biljetterna avsåg, varför man var tvungen att skicka tillbaka biljetter som inte kom till användning en månad då man varit sjuk.

Källor:
Vissa fakta är hämtade ur minnesskriften ”Färdtjänsten - En länsangelägenhet”. I övrigt intervjuer med funtionshindrade.

Upp