Första busslinjen till Nälsta
- Mats Westerberg och Lars-Erik Widell minns
I slutet på 1950-talet började man bygga bostäder i Nälsta, ett område mellan Vällingby och Spånga. Det jag visste om Nälsta på den tiden var att det fanns ett mindre tryckeri någonstans ”inne i skogen” som hette Nälsta Tryckeri. Jag hade sett någon bok som var tryckt där.
Hösten 1958 hade så många flyttat ut till Nälsta att Stockholms Spårvägar inrättade en busslinje till området. Den fick nr 118 och trafikerade sträckan Vällingby - Nälstaplan.
Vägnätet mellan Nälstaplan och Spånga station tålde inte Metropolbussarnas axeltryckpåstods det i tidningen Vällingby Nyheter. Det var därför busslinjen inte gick till ”centralorten” Spånga. Först när Capitolbussarna (H21:orna) kom, förlängdes linje 118 till Spånga Station.

Senare förlängdes linjen till Bromstensplan, där den vände under drygt 20 år innan den förlängdes ytterligare en gång. Då blev Sundbybergs station ändhållplats.

1952 hade en helt ny busstyp, Metropolbussen, lanserats i Stockholms västra förorter. Enmansbetjäning (dvs att bussförarna också fungerade som konduktörer) genomfördes på samtliga ytterstadslinjer hela trafiktiden. Här fick trafikanterna stiga på genom framdörren och gå av via dörrparet i mitten på bussen. Någon riktig ”bakdörr” fanns inte på vare sig Metropolen eller efterföljaren Capitolen. En helt ny ”bussåkarkultur” växte fram enligt lokaltidningen.
Själv cyklade jag ofta runt i nybyggnadsområdet Nälsta på hösten 1958. Som nyfiken tonåring gav man sig in bland ”stockar och stenar”. Det var nästan som att köra crosscykel. En gång hade jag så bråttom att jag cyklade omkull och skadade vänster nyckelben. Jag hade ont av det i fem månader efteråt. Konstigt nog frågade aldrig mina föräldrar varför jag gnällde när det gjorde ont och jag försökte ”veva” med vänster axel.
Mats bodde på Sämjevägen som är en tvärgata till Vinstavägen mitt emot skolan. Jag åkte väldigt ofta med bussen då jag skulle till Vällingby eller in till stan, säger Mats.
Pappa hade ingen bil på den tiden, så buss och tunnelbana var det enda alternativet. Jag kommer bara ihåg att vi åkte till Vällingby – aldrig till Spånga och tåget. Detta kan ju bero på den differentierade taxan och att spårvägens biljetter inte gällde på tåget. Först efter att 50-kortet infördes (oktober 1971?) kommer jag ihåg att det gick att åka tåg. Då blev också restiden till stan kortare. 1971 inrättades också linje 115 om jag inte minns fel (eller var det redan 1969??). Då minskade restiden till Vällingby med 4 minuter så då var det i huvudsak den bussen som gällde när man skulle ut i världen. Vi hade bara 50 meter till hållplatsen som låg utanför skolgården på Vinstavägen, säger Mats.
Härjedalsgatan var det första hållplatsnamnet jag lärde mig då jag som liten gosse åkte Metropolbuss på linje 118 vintern 1965. Vi var nyinflyttade i Nälsta och 118 var den enda bussen till Vällingby på den tiden. Jag minns särskilt en bussförare som tydligt ropade ut alla hållplatser i den stora högtalarlådan som satt bakom honom:
"Häärjjedalsgatan -- Tåårnedalsgatan -- Räätttar vigs väg osv lät det. Det dröjde inte många turer innan man kunde hållplatsnamnen utantill.
I samband med övergången till vintertidtabell 2005-08-22 ändrades hållplatsnamnet Härjedalsgatan till Fjällnäsgatan för linje 118:s hållplatslägen på Vällingbyvägen. Namnändringen föranleddes främst av att det också fanns en hållplats med namnet Härjedalsgatan på Ångermannagatan, där flera linjer passerar.

Upp