När jag var nyanställd på Stockholms Spårvägar 1964 berättade en bussförare vad som hänt honom en dag när han hade "gnetat fridag",det vill säga arbetat extra, på en trådbusslinje på 1950-talet.
Normalt körde han linje 59 som då gick mellan Karolinska sjukhuset och Ljusterögatan. Oftast när han hade ledigt flera dagar i rad (s.k. trippel) körde han extra en av dessa tre lediga dagar. Den här dagen skulle han köra en linje som trafikerades med trådbussar. Det var han inte alls van vid. Därför bad han konduktören varsla i god tid före Medborgarplatsen eftersom han där i vanliga fall brukade köra förbi trådbussarnas hållplats fram till 59:ans hållplats och oftast stod en trådbuss inne vid sin hållplats när 59:an passerade.

 Konduktören gjorde som han blivit tillsagd. Första signalen gav han strax efter korsningen Götgatan/Svartensgatan, men han hann ge tre-fyra signaler innan bussen lämnat Götgatsbacken. Bussföraren satt i andra tankar och hade redan vid Tegelbacken glömt sin oro och sin begäran om påminnelsesignal. När han hörde konduktören signalera, trodde han att konduktören sett en snygg kvinna på trottoaren och ville att bussföraren också skulle få se henne, så han bara fortsatte köra bussen i tron att han körde 59:an - och givetvis stannade han inte där han skulle utan försökte köra förbi en trådbuss vid Medborgarplatsen. När ”spröten” på hans buss fick kontakt med den andra trådbussens spröt, uppstod givetvis först ett ”eldsken” som om åskan gick. Sen blev allt ” tyst och dött”. Ingen av bussarna kunde fortsätta.  Följden blev strömlöst och totalstopp i busstrafiken på platsen i drygt 30 minuter efteråt sades det.

Upp