Capitolens historia
- av Henrik Henrikson och Lars-Erik Widell -

Stockholms Spårvägar fick fredagen den 2 december 1955 den första bussen av modell Scania-Vabis Capitol levererad. Så snart bussen anlänt till Stockholm gjorde man några provturer på stadens gator. Med på provturen var företagsledningen vid Stockholms Spårvägar samt några representanter från Stockholms Gatukontor och andra berörda myndigheter.
Det var i april 1954 som Spårvägen begärde offerter på en ny innerstadsbuss från sju av Europas största busstillverkare. Scania-Vabis i Södertälje vann budgivningen och kunde alltså ett drygt år senare börja leverera den klassiska bussmodellen, som under mer än tio år skulle bli ett så typiskt inslag i Stockholms stadsbild. Stockholms Spårvägar hade i första vändan beställt 180 vagnar och de var alla i första hand avsedda för innerstadslinjerna. Capitolen var något kortare än Metropolbussen (H 19), som hade satts i trafik redan 1952 och gick på en del av Stockholms Spårvägars ytterstadslinjer.

Så här såg den första generationen capitolbussar ut. De hade beteckningen H21 i Spårvägens vagnförteckning. Capitolen togs i trafik i december 1955. Vagnarna hade helautomatisk växellåda. SJ Biltrafik i Solna fick sina första Capitolbussar 1957. De två första gick på linje 4 till Flysta/Spånga station.
SJ:s Capitoler hade halvautomatisk växellåda och s.k. "växelkrycka" dvs liten växelspak.
Capitolen, som kunde ta 72 passagerare, blev mycket uppskattad av Spårvägens bussförare för sina utomordentliga köregenskaper. Den var mycket mer lättmanövrerad jämfört med tidigare innerstadsbussar och hade i förhållande till sin längd förbluffande framkomstmöjligheter. Den kunde lätt ta sig fram i trånga gathörn. Man hade utformat bussens interiör så att det skulle bli så bekvämt som möjligt för passagerarna. Mittgången var generösare tilltagen än i de äldre bussmodellerna. Värmen och ventilationen var mer effektiv. Dessutom var det bekvämare för äldre att stiga på bussen, då golvet vid ingångsdörren sänkts.
(Vissa uppgifter är hämtade från en artikel i Svenska Dagbladet 1955.)

Utöver detta kan tilläggas att de två första SJ-capitolerna redan första halvåret råkade ut för missöden.
Den första incidenten inträffade vid Spånga station på senhösten 1957 då den ena vagnen fick motorbrand. Jag tror det var vagn 2734, men är inte säker. Jag gick då i Solhemsskolan och hade bekanta i Spånga borgarbrandkår som svarade för släckningsarbetet.
Senare den vintern tog den andra Capitolen (troligen 2733) inte styrning när den var på ingång till bussgaraget vid Sturegatan i Sundbyberg.
Infarten lutade brant och i det hala väglaget gick bussen rakt fram och körde med dunder och brak rakt in i långväggen på godsmagasinet vid Sundbybergs station.
Därefter fick resenärerna på linje 4 en tid återigen åka med äldre bussmodeller.
Resenärer på Spårvägens linje 118 kunde däremot glädja sig åt Capitolbussens inträde i Spårvägens bussflotta. Tack vare den kunde SS förlänga linjen från Nälstaplan till Spånga station enligt tidningen Västerort.
Linje 118 hade nämligen trafikerats med Metropolbussar tidigare och vägnätet mellan Nälsta och Solhem hade inte tillräcklig bärighet för att klara trafik med tyngre bussar som t.ex. Metropolbussen.

UPP