Sammanträdet slutade på sjukhus

I mitten på 1960-talet hände mycket med kollektivtrafiken. De två största händelserna var nog övergången till högertrafik i Sverige samt den så kallade ”Hörjelöverenskommelsen”.

Den senare fick sitt namn av att den leddes av dåvarande generaldirektören vid Kungliga Postver-ket Nils Hörjel. Uppgörelsen innebar i förlängningen att länstrafikbolag bildades i varje län och att kollektivtrafikfrågorna fördes upp på landstingsnivå från att tidigare varit en kommunal fråga. En av de bestämmelser som ingick var att parallell linjetrafik tåg/buss inte skulle få förekomma.

Den största omställningen var dock övergången till högertrafik i Sverige. I Stockholm skapades speciella arbetsgrupper inom Stockholms Spårvägar, brandkåren samt de olika kommunala och landstingskommunala nämnder och företag som på något sätt hade med vägnätet att göra. Om jag inte minns helt fel, leddes samordningsfrågorna av den då nyligen pensionerade polismästaren i Stockholm Nils Lüning. Han tilldelades ett tillfälligt inrättat arbetsrum på vindsvåningen 5 trappor i ”Thulegatshuset” vid Stockholms Spårvägars huvudkontor. Så småningom fick Nils Lüning sällskap av flera äldre personer uppe på 5 trappor, varför korridoren internt kom att kallas ”Gubbhyllan”. Benämningen på denna korridor levde kvar i många år efter att Nils Lüning och Co flyttat ut igen och de ”nya” som hade sina rum där visste inte vad som gett korridoren dess namn.

I Stockholm gällde det då som sagts bland annat Brandkåren (som numer kallas Räddningstjän-sten), Stockholms Spårvägar samt övriga bolag som på den tiden bedrev lokaltrafik inom Stockholms Stads gränser, Stockholms Gatukontor, Stockholms Elverk, Polismyndigheten, Sveriges Radios lokalprogramenhet (nuvarande Radio Stockholm) med flera instanser.

På våren (eller försommaren) 1966 skulle ett stort gemensamt sammanträde hållas med representanter för alla inblandade parter.

Redan hösten innan började man tala om detta sammanträde. Vilka underlag vi på Spårvägen skulle ta fram till detta sammanträde, samt att alla ”nyckelpersoner” måste se till att ”hålla rent” i sina almanackor vid tiden för detta sammanträde som ”spikades” ett halvår i förväg.

Så kom den stora dagen då sammanträdet skulle äga rum på Stockholms Spårvägars kontor.

När sammanträdet pågått en halvtimme ringde telefonen hos trafikdirektörens sekreterare. Det var från ett av sjukhusen i Stockholm. Man sökte en av Spårvägens tjänstemän som var blodgivare. En större olycka hade inträffat och man behövde få in blod ”akut”. Tjänstemannen ifråga var på det länge planerade sammanträdet, men gav sig givetvis iväg till sjukhuset direkt.

Det gick några minuter så ringde man igen från sjukhuset till trafikdirektörens sekreterare. Nu undrade man om en viss namngiven polis var med på mötet. I så fall skulle han också infinna sig på blodcentralen snarast.

Ytterligare en gång ringde man i samma ärende. Då hade man av Elverkets växeltelefonist fått veta att den man sökte var på sammanträde hos Spårvägen.

Denna gång bad dock sjuksköterskan som ringde få veta vilka som deltog i detta sammanträde för man skulle ”ringa in fler för akut tappning” som man sade på deras ”fackspråk”.

Resultatet av detta blev att halva antalet deltagarna i sammanträdet återsamlades på blodcentralen.

Upp