Under sommarloven 1956 och 1957, när jag var 13 respektive 14 år, tillbringade jag mycket tid i SJ:s bussgarage på Sturegatan i Sundbyberg.

Skolbuss-Harry (som fått en egen artikel i detta forum) hade under våren låtit mig följa med in till bussgaraget under "mellantiden" en dag då jag hade skollov, men Järfälla-barnen hade skoldag.
Medan Harry var hemma och åt mat, satt jag kvar i bussen och åt mina smörgåsar och drack mjölk ur en flaska gjord i plast. Harry hade pratat med verkstadspersonalen, så jag fick åka med till tvätten och tankningen. Jag träffade även "städSvea" som sopade ur allt grus barnen dragit in i bussen under morgonen.

När så sommarlovet kom föll det sig naturligt att jag ofta besökte bussgaraget. Jag hade nu hunnit lära känna personer på alla befattningsnivåer från "tank-Nisse" till trafikbefälen "Sop-Olle", "Pip-Erik", "Blomman", "Calle Bagg" och Åke Linder.

Calle var en riktig skämtare. Calle hade "tjänst 1", vilket var en ren reservtjänst. Dessutom var han "kvarts-bas", dvs kunde hoppa in som befäl vid tillfällen då det rådde befälsbrist.

Tre av ovan nämnda trafikförmän var även kontrollörer. De lät mig åka gratis kors och tvärs på alla linjer som utgick från bussgaraget på Sturegatan. Mot slutet av sommarlovet fick jag erbjudande att följa med Calle en hel dag. Denna heldag förlängdes till nära nog ett helt dygn (från 06.55 den ena dagen till 06.25 nästa dag).

Här ska jag berätta vad jag fick vara med om under dessa timmar:

När jag anlände till bussgaraget hade Calle just hämtat ut en vagn för att med den köra en förstärkningstur på linje 7 (Hallgatan - Haga Norra - Norra Bantorget). När den turen var avklarad, for vi ut till hållplats Industrivägen i Solna, där man hade trafikanträkning. Ordinarie räknare skulle ha rast och Calle utgjorde "avlösning".

När detta uppdrag var avklarat, satte vi oss i "vår buss" och åkte till Spånga Kyrka. Där väntade kyrkoherden Åke Zetterberg med ett 60-tal syförenings-tanter. De hade abonnerat bussen för färd till Stora Sköndal (en av Svenska Kyrkans anläggningar) söder om Stockholm. Åke Zetterberg var en mycket uppskattad kyrkoherde. Inom parentes kan nämnas att han sedermera kom in i riksdagen, där även hans dotter Eva Zetterberg senare suttit. Hon slutade sitt arbetsliv som ambassadör.

När vi lämnat kyrkfolket på Stora Sköndal, for vi "hem" till garaget, där det blev "långrast" tills det återigen var dags att avlösa vid Industrivägen. Jag hade nu fått veta att Calle och Åke Linder skulle ut och "skylta" på kvällen.

De skulle sätta upp tidtabeller utefter linje 24 som inte trafikerades mellan midsommar och början av augusti. Linjen gick från Norra Bantorget via Torsgatan - S:t Eriksgatan - Uppsalavägen - Enköpingsvägen - Ursviksvägen till Milostationen i Ursvik.

Jag for hem och åt middag, vilade en timme och återvände sedan till garaget för att få följa med på denna skyltning.

När detta uppdrag var över och klockan närmade sig 22.30 gick Calle och Åke hem, medan jag stannade hos basen i utryckningen. Skolbuss - Harry hade berättat att en mycket vacker syn för bussintresserade ögon, inträffade varje natt under 40 minuters tid mellan 02.40 och 03.20. Då stod nämligen alla billinjegruppens bussar inne på garageplan. Man såg det bäst från mitten av Ekensbergsbron, hade Harry sagt.

Den bron förbinder Landsvägen med Sturegatan och går tvärs över dåvarande garageområdet.
I väntan på att det skulle bli dags att gå upp på bron och titta, hjälpte jag nattbasen Kurt Ward att sätta upp brickor med bussarnas internnummer på plats för respektive tur som skulle gå ut nästa morgon.Kurt hade en lista på trasiga vagnar respektive de som blivit "friska" under kvällen. Så bestämde vi vilka linjer respektive buss skulle trafikera.

Så började bussarna komma in för natten. 00.30 skulle en personaltur utgå från garaget. Givetvis följde jag med på denna 40 minuter långa resa. Man skjutsade i praktiken hem förare och konduktörer så nära bostaden som möjligt.

Så var det då äntligen dags! Möjligheten att se bussarna från bron! Jag gick sakta utmed hela bron och tittade ur alla möjliga vinklar på denna "härliga" syn. Inte en människa syntes till!  Det var stjärnklart och helt tyst. Jag hörde plötsligt kyrkklockan slå tre, vände och gick motvilligt tillbaka till utryckningsrummet.

En och en halv timme senare sade Kurt att det var dags för väckning. Personalbristen inom bussnäringen i Stockholm hade medfört stor inlåning av förare och konduktörer från "landet". SJ hade ställt upp tre sovvagnar i ett litet tåg på stickspåret vid Sundbybergs stations godsmagasin.

Där "bodde" den inlånade personalen. Nu följde jag med Kurt runt och väckte berörda personer som fanns förtecknade på en väckningslista. När vi var klara med det, var klockan 04.35 och jag placerade mig i utryckningen för att ta första bussen hem.

Upp