I mitten på 1960-talet inleddes en upprustning av de tunnelbanestationer som "ligger i ytläge" (med andra ord "ovanjordsstationer"). Ingen av ovanjordsstationerna hade hiss, men nu skulle de stationsentréer där det var genomförbart utrustas med hissar. Det gällde främst stationerna utmed "Gröna linjen", som på den tiden kallades "T-bana 1" (internt förkortat till "TUB 1").

Man förberedde med omfattande trafikanträkningar vid spärrarna för att få veta vilka stationer som skulle prioriteras i upprustningsprogrammet.

En av de stationer som skulle få hiss var Gubbängens T-banestations södra entré. Det vill säga entrén mot Gubbängstorget.

Eftersom jag då bodde i Gubbängen, satt jag själv några pass i spärren med räknedosa och noterade hur många personer som passerade ut från respektive in på stationen under rusningstid.

När så äntligen hissen var byggd och besiktad, togs den i bruk en måndagsmorgon. Efter bara några timmar gick larmet att den förste trafikanten fastnat i hissen. Och så fortsatte det de två första veckorna. På tisdagsmorgonen den 30 juli 1968 var det min tur att fastna, när jag 06.42 skulle åka upp till plattformen.

Eftersom jag på den tiden fick kopior på alla incidenter och trafikhändelser inom SL, visste jag ju hur rutinerna var och att det tog minst en halvtimme innan man blev utsläppt igen om man blev instängd i en hiss. Jag visste också att spärrvakten satt ensam fram till 07.00, så hon kunde inte gå ifrån och kolla hissen . Men jag tryckte några snabba signaler på nödsignalsknappen. Sedan gjorde jag uppehåll  i cirka 5 minuter och sen en riktigt låååång signal. Så uppehåll 5-6 minuter. Sen tog jag "Hälsan-för-halsen-Bronsol"-varianten. Ja, se ungdomar!!!

När så spärrvakt nummer två kom, hörde jag genom hisschaktet hur de resonerade:

- Jag blir inte klok på den där hissen - ända sen kvart i sju har den larmat så konstigt.
- Vadå konstigt, frågade den nytillkomne.

Då lade jag på en riktigt lång signal.
- Ja, där hör du, sade den förste spärrvakten. Det måste vara kortslutning någonstans. Det har bara varit krångel med den där hissen sen vi fick den. Ett rent elände!

Jag tryckte på larmknappen ett par gånger till och tjoade "Hallå", så det hördes ända upp till spärr 1. Då kom den spärrvakt som jobbat sedan stationen öppnade på morgonen äntligen ner och tittade in genom glaset i dörren.

- Nej Rut, här finns ingen, tjoade hon till kollegan.
- Jodå, sa jag. Jag sitter här på golvet och läser tidnigen medan jag väntar".

Då kikade hon in mera "vinklat" och upptäckte min lekamen. Och då blev det fart ska jag säga. Hon visste ju att jag måste ha varit där i minst 45 minuter. Det dröjde ytterligare en kvart, så hörde jag en mansröst. Det var trafikmästare Kemhagen som kommit för att släppa ut mig.

När Kemhagen fick se att det var jag sade han i mycket skämtsam ton:
- Är det DU!? Kunde inte "spärrisen" ha sagt det med en gång, när hon ringde! Här måste jag hälla i mig kaffet skållhett och får dessutom order att köra med "blåljus på" för att Du har suttit 50 minuter i hissen. Du har ju ändå månadslön från SL
Dagen därpå kunde jag läsa följande i rapporten om mig själv:
"21007 Widell fastnade i hissen (45 min). I väntan på hjälp lästes DN-Syd sittande på hissgolvet. 6:e personen som fastnade i den 14 dagar gamla hissen."

Upp