I mitten på 1960-talet förekom det fyra olika tåglängder på T-bana 1 eller "Gröna Linjen" som det numera heter. I rusningstid förekom både 6-, 7-, och 8-vagnarståg, medan det mitt på dagen och under kvällstid måndag-fredag endast var 4 eller som ibland 6 vagnar i tågen. Det senare gällde, om jag minns rätt, de kvällar det var evenemang på Isstadion.

Tidtabellen föreskrev 15-minuterstrafik på varje linje under lågtrafiktid samt 12-minuterstrafik i rusningstid.
Så genomfördes något helt revolutionerande: Spårvägen införde 10-minuterstrafik på T-banan och tåglängden blev åtta vagnar för samtliga tåg i högtrafik.

När rusningstiden var över på morgonen, kopplades vartannat tåg isär till två 4-vagnarståg och vartannat 8-vagnarståg gick in i hall för att återkomma 6 timmar senare. De 4-vagnarståg som varit i trafik under mellantrafiktiden kopplades då åter ihop till 8-vagnarståg.

Dessa kopplingar utfördes vid ändstationerna Farsta, Hagsätra och Hässelby Strand av s.k. "kopplingsövervakare". Sträckan Farsta - Farsta Strand var ännu inte öppnad för trafik.

En förmiddag när en av tjänstemännen på Tegnérgatan varit ute i Farsta på uppdrag och skulle åka in till kontoret igen vid 09.30-tiden, blev han vittne till hur ett äldre par som satt längst fram i första vagnen började skruva på sig och undra varför tåget aldrig gick. Till slut steg mannen ut på perrongen och tittade.

"Men ELSA!!" närmast skrek han förvånat "halva tåget är borta!!".
Paret hade gått in och satt sig i femte vagnen på ett åtta-vagnarståg som just hade delats i två tåg. Det innebar att de i praktiken satt i första vagnen på det tåg som skulle avgå 10 minuter senare än det tåg de räknat med att åka med.

Upp