Jag bodde på Vegagatan i Sundbyberg, närmare bestämt porten bredvid dåvarande danspalatset Lorry.
Särskilt kommer jag ihåg när spårvagnen nalkades och skulle svänga från Fredsgatan in på Vegagatan. Då hörde man gnisslet från spåren långt innan vagnen hade svängt.

Eftersom jag då var väldigt intresserad och förälskad i en trevlig konduktör som jag ofta hade åkt med, sprang jag fram till balkongen för att se om jag kunde få en skymt av just honom. Var han månne med på denna tur? Han var så stilig i sin uniform med sin båtmössa.

Ibland lyckades jag få se honom. Han log och vinkande till mig. Vilken lycka! Sen tog det en stund innan han vände vid Esplanaden och via Järnvägsgatan återkom backen upp på Fredsgatan till min hållplats.

Sedan var det bara att vänta på nästa gång samma tur kom igen och se om han fortfarande arbetade eller om han gått av sitt pass. Ja det var i ungdomsåren det. Jag var cirka 13-14 år då. Det behövdes inte så mycket då för att göra mig glad. Längre än så vågade jag inte gå med flörtandet. Det blev alltså aldrig någon dejt.

Spårvagn 15 var en mycket trygg tillvaro för mig. Jag åkte från Odenplan för det mesta. Jag gick i Adolf Fredriks skola. Lunkandet med spårvagnen kändes som säkerheten själv så att man nästan somnade under den långa vägen hem till Sumpan.
Gittan

Upp