Min första bussresa på egen hand

Denna berättelse handlar om något som hände 1958 och trots att så många år har gått, känns det ännu väldigt pinsamt när jag tänker på händelsen.

Jag är uppvuxen i Säter, en liten stad i södra Dalarna. Där gick jag i skolan och där hade jag mina kompisar. Min värld var inte mycket större än så i slutet av 1950-talet.

Att åka bil tillsammans med familjen till Älvdalen, Sala eller ända till kungliga huvudstaden var spännande äventyr, men ännu mer spännande var det givetvis den dag jag som 12-åring lyckades övertala mamma att alldeles själv få åka till grannstaden Hedemora för att köpa skor. En resa som skulle företas helt på egen hand med tåg och buss.

Först tog jag tåget från Säter till Hedemora. Oj, så spännande det var! Än kan jag minnas hur det kändes när tåget stannade först i Kullsveden och sedan i Vikmanshyttan innan jag var framme i Hedemora.
Jag gick från stationen fram till Åsgatan, den långa affärsgatan som på den tiden också var genomfartsgata för biltrafiken. Sedan fortsatte jag till busstorget. Där låg skoaffären. Hjelms skoaffär!

Min pappa och fru Hjelm som hette Astrid, var kusiner. Därför kändes det tryggt att gå dit och köpa mina allra första "egna" skor. Det var tant Astrid som expedierade mig. När jag provat massor av skor, beslutade jag mig för att köpa ett par grå lågskor i mocka och jag kände mig väldigt stor och vuxen när jag kom ut på gatan. Men den känslan varade inte så länge....

Nu var det dags att ta bussen hem till Säter. Den skulle avgå kl 15.45 men frågan var bara vid vilken hållplatsstolpe jag skulle vänta på bussen. Där fanns en stolpe med destination Avesta. Det var åt helt fel håll. Sedan fanns det en stolpe som det stod Stora Skedvi, Falun, Säter på. Där ställde jag mig och väntade.

När klockan var 15.40 kom en buss som det stod Stora Skedvi på men dit skulle jag ju inte. Och jag var så blyg så jag vågade inte fråga om det var "min" buss heller. När klockan var 15.45 stängde föraren dörrarna, lade i en växel och bussen försvann ut på riksvägen. Kvar stod jag och väntade på bussen till Säter! Det gick nog en kvart innan jag var helt klar över att allt inte stod rätt till!
Min buss till Säter var den som var skyltad "Stora Skedvi" och som hade avgått i alldeles rätt tid mitt framför ögonen på mig. Vad jag inte hade förstått var att bussen gick via Säter till Stora Skedvi.
Nu återstod inget annat än att försöka visa att man trots allt var vuxen situationen och kunde lösa frågan hur jag skulle komma hem. Det var bara att återvända till skoaffären och tant Astrid och be att få låna telefonen och ringa hem.

Hur det slutade? Jo, pappa fick komma och hämta mig med bilen, fast jag fick vänta en hel timme innan han hade tid att hämta mig.

Det blev alltså ingen bussresa av den gången, men erfarenheten lärde mig att kolla saker och ting. Jag vill nämligen numera alltid veta hur jag tar mig ur en situation om jag ger mig in i något som är okänt.

Numera vet jag ju även att bussar KAN vara felskyltade för att föraren glömt att skylta om.

Ulla

Upp