I den främre halvan av bussen hade man ersatt ett antal säten med turistbusstolar så att passagerarna inte skulle behöva sitta i bäddarna. Längst bak var golvet försänkt. Det gamla bagageutrymmet var frilagt inne i bussen så att en myshörna skapats med ett bord mellan britsarna.

I juli 1974 gjorde vi en tur med den ombyggda bussen från Stockholm ner till Kivik i Skåne. Vi var åtta killar som följde med på denna första provtur. Inga tjejer kunde följa med (eller kanske de inte vågade). Alla var vi unga och resan fick en lätt bohemisk anda. Vi åt alltid ute på serveringar, så köksavdelningen i bussen användes bara för tandborstning och för att tvätta av händerna. Kenneths kompis Stefan, som var den andre delägaren i bussen och också hade varit med om ombyggnaden, var bussens förare, eftersom Kenneth då inte hade busskort. Bussen uppmärksammades överallt på vägen ner till Skåne och Kenneth visade stolt upp inredningen för alla som var intresserade.

Under resan ner tog vi upp flera liftare, bland andra två tjejer som satt och spelade kort med oss i myshörnan längst bak i bussen genom Östergötland. Bussen var ganska sliten när den köptes och det var mycket som man fick åtgärda, innan den hade blivit körduglig igen.

Ett av syftena med provresan var just att se hur bussens motor skulle bete sig. Vi var lite osäkra på hur den skulle klara lång landsvägskörning. När vi var i höjd med Gränna började motorn mycket riktigt skorra och låta illa. Vi svängde in på en bensinmack och bad att de skulle ta sig en titt på motorn. Mannen som undersökte bussen slog ut med händerna och sade uppgivet: ”Den där motorn kommer bara hålla ett par mil till”. I Jönköping stannade vi i en parkeringsficka och röstade om vi skulle stanna och vänta till nästa dag för att då uppsöka en verkstad, eller om vi skulle fortsätta. Klockan hade blivit åtta på kvällen redan. Alla var ivriga och ville bara komma fram så fort som möjligt. Sagt och gjort - vi åkte vidare och konstigt nog började motorn låta bättre.

Skymningen föll och bussen fortsatte söderut. Vi kröp ner i våra sovsäckar. Vi hade ingen belysning i bussen utom några ficklampor. Björne klättrade upp i en av de översta bäddarna under taket: "Vad trångt det är här. Man kan ju ramla ner", mumlade han och mycket riktigt - snart hörde man en dov duns i mörkret när han ramlade ner. Han fick bara några små blåmärken och klättrade upp i sin brits igen, och lugnet lägrade sig i bussen. Längst fram satt Stefan ensam vid ratten och körde i mörkret genom det småländska landskapet. Någon gång under natten, när vi andra redan hade somnat av det sövande motorbullret, stannade Stefan bussen vid vägkanten för att själv få lite sömn.

Nästa dags förmiddag anlände vi till Kivik och parkerade bussen vid stranden strax nedanför själva campingområdet. På den smala strandremsan samlades alla campare som strömmat till från hela landet. Det var massor med tält uppställda i gruset och fler besökare strömmade till hela dagen. Vår mörkblå buss väckte stor uppmärksamhet och många promenerade sakta förbi för att se på bussen. De djärvaste kom fram och frågade om de fick komma in och se hur vi hade det inne i bussen.

Själva marknadsområdet i Kivik var stort - mycket större än jag hade föreställt mig. Där var det ett öronbedövande oväsen. Bortom tälten fanns tivoliområdet med alla karuseller och lotterier. Därefter kom man till ett stort område med alla försäljningsstånden och några stora tält som innehöll serveringar och i andra tält hade olika frikyrkor sin verksamhet. Allt var oöverskådligt och vi var inte säkra på om vi hade sett allt som fanns att se.

Nästa dag var lika varm och solig. Vi  åkte till Simrishamn, där vi åt mat och tittade på hamnen samt  spelade minigolf.

Efter ytterligare en dag var det dags att åka hemåt. Vi åkte upp utmed kusten, och passade på att titta på den då nyligen byggda Ölandsbron. I höjd med Oskarshamn hördes en plötslig kraftig smäll. Bussen stannade tvärt mitt på vägen, och vi konstaterade ganska snart att det var kompressorn som fullständigt skurit ihop. Det var tydligen den som hade börja krångla redan på nervägen, men nu var den ohjälpligt sönder. Jag kan ingenting om motorer, men de som förstod vad det gällde sa att vi måste invänta morgondagen och försöka hitta någon verkstad. Bussen hade stannat i en nerförsbacke så vi lyckades rulla bussen fram till en mack i utkanten av Oskarshamn.

Sysslolösa promenerade vi runt i Oskarshamn, åt lövbiff för tredje gången under den här resan, och när det blev mörkt gick alla och lade sig i bussen. Ingen visste nu vad vi skulle göra. Stefan gick in i bussen och lade sig på en bädd för att fundera. Plötsligt rusade han upp, slet åt sig en overall och sade att han hade kommit på hur vi skulle kunna få igång bussen. Han och Kenneth kröp under bussen och skar loss de remmar som var kopplade till kompressorn. Så var då plötsligt bussen körduglig igen. Visserligen hade vi ingen kompressor och därmed inte heller något som fyllde på tryckluft till bromstankarna, men om vi körde sakta så borde det kunna gå i alla fall. I värsta fall fick man väl ta till handbromsen.
Sakta, sakta körde vi så norrut. Efter bussen bildades på de smala småländska vägarna långa bilköer med helt oförstående förare som ilsket skakade med näven åt oss när de fick tillfälle att köra om. Ett häftigt regnväder orsakade ytterligare problem för vår förare eftersom vindrutetorkarna också var ur funktion på grund av kompressorn. Trots allt var vi tillbaka i Stockholm redan efter nio timmar. Fast klockan var över midnatt när jag kom hem tog jag ett efterlängtat bad.

Upp