Mobiltelefon på villovägar
- Marie berättar -

Det jag här ska berätta inträffade lördagen den 10 juli 2010. Jag hade firat min födelsedag i Norrtälje, där vi ätit middag på M/S Blidösund.

Jag påbörjade min återresa till Stockholm på lördagskvällen genom att stiga på busslinje 676 vid Norrtälje Busstation. Sedan skulle jag byta buss vid Danderyds sjukhus för att komma hem till min bostad.

På 676:an åker man skönt. Bussen smågungar lite som en båt och jag dåsar till under färden. Plötsligt ser jag info-skylten i bussen. Där står DANDERYDS SJUKHUS!!! Gissa om det blev bråttom! Jag tog mina tillhörigheter och rusade av bussen. Skulle ju byta till 509:an mot Sundbyberg.

Jag steg på 509:an och upptäckte till min fasa då att jag inte hade mobiltelefonen med mig. Busschauffören på 509:an var jättebussig och lät mig låna hans mobil för att ”provringa” till min egen mobil. Syftet och min innersta önskan var ju att nu få höra min telefon någonstans bland mitt bagage, men nej. Det var alldeles tyst i bussen. Ingen signal och ingen som svarade i telefonen heller. I och för sig var det väl skönt att ingen svarade som kanske ”stulit” telefonen, men ändå.

Desperat sprang jag ner i tunnelbanan vid Danderyds sjukhus och åkte med den in till Tekniska Högskolan. Man tänker ju inte så klart i en sådan här stressad situation, men min primära tanke var att hinna ikapp bussen på linje 676 där och få leta igenom bussen för att se om telefonen låg på golvet där jag suttit.
Väl framme vid Tekniska Högskolan rusar jag upp till bussterminalen. Springer runt och tittar överallt, men ingen buss med nummer 676 fanns i terminalen. Jag gav upp och gick modstulen ner på tunnelbanestationen igen för att ta mig hemåt. Där sätter jag mig på en bänk. Bredvid mig sitter en ung tjej och pratar i sin mobil.

”Ett sista försök då”, tänkte jag och berättade för henne om ”läget” och bad sedan att få provringa från hennes telefon. Kanske hade jag i min nervositet inte hört signalen när jag provringde från busschaufförens mobil.
När jag knappat in mitt nummer är jag långtifrån hoppfull, men efter några signaler svarar plötsligt en man. Jag börjar förklara för honom att det är min mobil han nu talar i och att jag förlorat den under kvällen. Givetvis vill jag veta hur han ”kommit över” den?
Då berättar han att han är polis och ingår i den så kallade ”piketstyrkan” vid Stureplan. En ung man som hette Markus hade cyklat förbi och lämnat över telefonen till polisen. Markus hade hittat den på 676:an när han skulle gå av bussen och eftersom den låg på en plats i bussen där ingen suttit sedan Danderyd förstod han att ägaren tappat telefonen.

Nu plötsligt fylld av glädje begav jag mig till Stureplan där jag av ett par mycket vänliga konstaplar blev ”lotsad” mellan de olika piketbussarna fram till den polis som hade min mobil.Tacksam och överlycklig återfick jag vid 01-tiden på natten min glömda mobil.

Markus som lämnat min mobil till polisen hade varken uppgett sitt efternamn eller lämnat sitt telefonnummer, så jag har tyvärr inte fått möjlighet att vare sig tacka honom eller lämna hittelön till honom.
Vid 01.45 på natten kom jag hem till bostaden.  Mitt oplanerade äventyr inne i Stockholm hade bara försenat mig en timme.

Upp