Onsdagen den 12 september 1984 genomfördes den andra linjemätningen för hösten. Det gällde uppmätning av de linjeförändringar som skett i samband med övergången till vintertidtabell i augusti.

Vi hade många uppdrag i centrala Västerort. Bussterminalen vid Brommaplan var totalt ombyggd. Nattbusslinjen gick via det nya området Rissne i Sundbybergs kommun och linje 546 hade fått ändrad sträckning genom Viksjö sedan Viksjöleden nu färdigställts och blivit en slags lokal ringled i Järfälla. Till sist hade vi en ny skolbusslinje i Håtuna-trakten, nämligen 557X till Skogsbo vid länsgränsen till Uppsala län att mäta upp.

Vi hade lovat en kvinnlig medarbetare inom SL att följa med. Hon ville studera hur vårt arbete gick till, hade hon sagt. I sista stund lämnade hon dock återbud. Jag hade sagt åt henne att hon fick vara beredd på att vi inte skulle ändra några rutiner för hennes skull. Om vi skulle bli i behov av att "kasta vatten" skulle vi göra det på sedvanligt sätt med stöd av 1928 års trafiklagstiftning för hästskjutsar. Det vill säga bakom främre hjulparet på fordonet.

Det blev således som vanligt bara chauffören Lennart Järlebäck och jag. När vi hade varit uppe i Skogsbo och kom ner till bebyggda trakter igen började det hända saker. Vi hade tänkt att bryta för matrast när vi återkom till dåvarande hållplatsen "SAS-Huset" med linje 546, som vi skulle mäta dit från Viksjö.
Sedan skulle vi enligt körschemat gå över till Solvalla och köra den nya "Solvalla-Expressen" tur och retur Abrahamsberg.

Vid Solvalla är det lugnt fram till 16.30-tiden på onsdagarna, tänkte vi, så där skulle vi kunna "låta vårt vatten" i lugn och ro. Men oj, vad vi blev lurade! Parkeringen vid Solvalla hade SL:s bussförarskola förvandlat till träningsplats i konsten att framföra buss i trånga passager, så det var bara för oss att köra fram till Solvalla-Expressens hållplats och starta mätningen. Eftersom linjen skulle vara cirka 3,5 km lång, tänkte jag att vi fick utnyttja den pissoar som står utanför tunnelbanestationen i Abrahamsberg istället. När vi anlände till Abrahamsberg kunde vi dock konstatera att pissoaren var borttagen. Det visade sig att gatukontoret flyttat den, så vi såg den inte förrän vi var på väg ut på Drottningholmsvägen igen. Och då var det för sent att stanna på ett lämpligt sätt.

Vi började nu hoppas att busskolan tagit matrast, så att vi skulle kunna smyga oss undan. Men icke sa Nicke. De övade och övade. Det fanns inte en suck att på ett tillfredsställande sätt låta vattnet flöda. Det fanns nu bara en lösning: att ta oss tvärs över Ulvsundaleden till koloniområdet som var omgärdat av höga bullervallar. Där fanns också en hållplats som bara användes lördagar och söndagar av vissa turer på dåvarande linje 116. Bullervallarna gjorde att vi var helt fria från insyn både från Ulvsundaleden och från själva koloniområdet. Före oss låg en bil som också for in i denna återvändsgränd. Lennart konstaterade att fler tydligen kommit på att platsen var en utmärkt naturlig pissoar. Det visade sig dock att han körde fel, så vi parkerade som enda fordon i skydd av en arbetsvagn som var uppställd i vändzonen.
Vi steg ur bussen och sträckte på benen. Precis när vi börjat lätta på trycket hörde vi någonting som surrade i luften. När vi tittade upp såg vi en polishelikopter stå blick stilla i luften ovanför oss. De låg kvar i nämnda position ända till dess vi var klara och gick in i vår buss igen för att äta vår medhavda matsäck. Det var första gången (och jag hoppas den enda) som vi stått under polisbevakning ovanifrån när vi tagit rast. Men man vet ju aldrig. Det finns ju kamerautrustning i polisens helikoptrar, så vi kan ju ha blivit fotograferade.

En vecka senare var vi i Södertälje kommun med vår mätningsbuss. På en plats nära av- och påfarter till E4 skulle vi rasta. Gissa om vi blev förvånade när vi steg ur bussen! Vi hörde något i luften, tittade upp och såg en polishelikopter försvinna åt Katrineholmshållet. Behöver jag nämna att vi väntade med det vi tänkt göra tills helikoptern garanterat var utom synhåll?

Upp