Idag lär 60 av 196 vagnar vara trafikdugliga. Detta är rekordet hittills men det lär nog slås framöver. Radio Stockholm meddelar inget tröstande. SJ-chefen till och med uppmanar oss att ta bilen! ? !

Tyvärr har jag ingen bil, något som jag inte är ensam om. De resenärer som har bil, har för längesedan gett upp försöken att åka kollektivt vintertid och istället satt vinterdäck på sommarbilen.

En intressant nyhet denna morgon är att SJ-chefen nu säger sig vara beredd att avgå om någon begär detta. Nu gäller att ta reda på hur man ska göra för att få honom att avgå. Det är ju egentligen fel person. Jag tror att den stora boven i dramat är Bo Tollin. Börjar ”huvudena rulla”, måste det ju på sikt bli bättre även om det knappast löser de akuta problemen.

Jag bestämde mig för att satsa på att följa med ett utåtgående tåg och kom till stationen 07.07.Här får man nu tips om extrabussar. Ett tips som visade sig stämma, så jag företog dagens resa till jobbet i en liten turistbuss som gick som ”direktbuss” till Stockholms Centralstation med endast ett hållplatsuppehåll på vägen, nämligen vid Karolinska sjukhuset. Vid centralen bytte jag som vanligt till t-banan. Jag hade inga problem alls med resan denna morgon.

På jobbet ringde jag till Wilhelm Forsberg (S) som sitter i SL:s styrelse. Jag fick bara tala med hans sekreterare, men bad henne framföra följande:

1) Resande från Jakobsberg borde kunna transporteras med bussar till tunnelbanan i Hjulsta eller Tensta. T-banelinje 10 kan ha 10-vagnarståg (som perrongerna är byggda för). Extra vagnbehov totalt 12 vagnar, vilket borde gå att få fram genom omdisponering av vagnparken mellan de tre bansystemen Tu 1, Tu 2 och TU 3 (som sedermera kallades Gröna Linjen, Röda Linjen resp. Blå Linjen).

2) Försök hyra in gamla järnvägsvagnar av typ B6 från de museijärnvägsföreningar som har sådana vagnar(populärt kallat snusdosor). Jag vet med säkerhet att det finns minst 5 sådana vagnar. Fyra av dem går att använda ”utan vidare”, dvs. omgående. Föreningarna är säkert intresserade av den extra inkomst en sådan uthyrning skulle ge.

3) Inrätta omedelbart två tjänster på Centralen för speciell information till trafikanterna. Det skulle då vara en tjänst på vardera pendeln. I dag fungerar ju inte ens stomtågstrafiken, så det blir sex tågsätt för pendeln Märsta-Södertälje och fem tåg på Kungsängen – Västerhaninge delen att hålla reda på. Respektive informatör skulle då var 10.e minut kunna berätta i högtalarsystemet var på banan tågen befinner sig och beräknade väntetider. Detta tar högst en minut per gång.

Nu börjar man tänka på hemresan. Frågan är: Hinner jag hem innan affärerna stänger? Att handla i stan är ju omöjligt. Allt skulle bli krossat eller på annat sätt pressat och förstört i trängseln.

Det visade sig att jag var orolig i onödan för denna dag var en riktig turdag. Precis när jag kom upp på plattformen vid Centralen, backade ett lokdraget tågsätt in. Jag lyckades tränga mig upp på tåget och fick till och med en sittplats. Vagnen var av typ B 15 och inte alls avsedd för lokaltrafik, men vad gjorde det? Tåget rullade igång 16.45 men kom bara några få meter innan det blev stopp redan inne på stationsområdet. Där stod vi i 7 minuter innan nästa försök att komma iväg gjordes. Det blev en långsam resa med långa stationsuppehåll och vi var framme först 17.25 i Jakobsberg. Tåget var naturligtvis mer än fullsatt hela vägen.

När vi stod på stationsområdet hörde jag att mycket information spreds via högtalarna, men vi som satt på tåget hörde bara att någonting sades - inte vad som sades. Det blev mest som ett ”mummel”.

Mellan 16.30 och 16.52 avgick ett tåg till Västerhaninge. Det var allt som hände. I Karlberg mötte vi ett fyra-vagnarståg som jag gissar var på väg mot Södertälje och i Sundbyberg mötte vi ett lika långt tåg på väg mot Västerhaninge.

I tidningen Expressen förekom naturligtvis en hel del skriverier om pendeltågseländet. Mest intressant var ett yttrande av vår kommunikationsminister där han konstaterade att det inte finns någon anledning att ge SJ:s vd Furbäck sparken eftersom han gör ett bra arbete. Här måste man ju undra hur det skulle ha sett ut om han gjort ett dåligt jobb!! Det lär vi väl aldrig få veta

En arbetskamrat berättade för övrigt för mig följande om hans mosters pendeltågsresor denna dag:

Hon hade tänkt åka 11.56 från Sundbyberg till Barkarby. Där skulle hon byta till buss 541 för resa till hållplatsen Skyttens Väg i Skälby. Eftersom hon varnats om pendeltågsproblemen av min arbetskamrat, valde hon att istället ta tåget som skulle gå 30 minuter tidigare för att säkert hinna fram i tid till Skälby. Detta tåg kom först 11.42. Utrop om förseningen på 16 minuter hade gjorts och stämde ju exakt med verkligheten, vilket imponerade stort på damen. Passagerarna steg av respektive steg på tåget i god och lugn ordning. När alla var ombord, meddelade tågvakten i tågets högtalare att tåget skulle vända i Sund-byberg och att passagerarna i stället skulle åka med ersättningsbussar som var skyltade linje 500.

Damen gick då till tobaksaffären och ringde till sin syster i Skälby som hon skulle hälsa på. När hon kom tillbaka ut hade givetvis ersättningsbussarna gått, men eftersom hon hörde att järnvägsbommarna fäll-des, skyndade hon sig upp på stationen igen. Hon ville hellre åka tåg än buss.

Väl uppe på perrongen, såg hon mycket riktigt ett tåg bestående av gamla bruna vagnar typ B6 (s.k. ”Snusdosor”) komma. Hon frågade en gladlynt, trevlig tågmästare (som trafikanter oftast kallar konduk-tör) om tåget möjligen skulle stanna i Barkarby. ”Javisst, det stämmer, lilla damen”, svarade tågmästaren, varpå hon lugnt och tryggt steg ombord. Där satt sedan trafikanterna i lugn och ro en lång stund och samtalade om problemen med pendeltågen medan de väntade på att tåget skulle gå. Det dröjde, men det var ju vanligt.

Då kom plötsligt tågmästaren in i vagnen och meddelade att något tekniskt hakat upp sig. Tågets bromsar hade frusit fast, så det gick inte att få tåget ”ur fläcken”. Trafikanterna hänvisades ånyo till ersättningsbussar skyltade linje 500. Med en sådan for hon så till Barkarby, där hon fick vänta i kylan på linje 541. Hela resan till Skälby tog ganska exakt två timmar längre tid än vanligt.

Hennes hemresa blev ungefär likadan. Buss 541 fungerade bra, men något tåg kom inte 17.03 som det stod i tidtabellen. Men här bjöds de resenärer som stannat inne i biljetthallen på gratis underhållning medan de väntade. En stor råtta idkade egen pendeltrafik över golvet och under en av bänkarna.

När klockan närmade sig 18.05 och de alltså väntat en timme på tåget, frågade damen spärrvakten om han visste om det möjligen väntades något fler tåg mot Sundbyberg denna afton. Trafikanterna hade nämligen observerat att fyra tåg passerat stationen på väg mot Kungsängen under den gångna timman. Spärrvakten visste ingenting, men påstod sig ha sett något tåg mot Stockholm tidigare på dagen. På trafikantens fråga om vad hon skulle ta sig till, fick hon till svar att hon kunde ta buss 518 till Akalla och därifrån tunnelbanan, men det var ju inte någon bra lösning eftersom t-banan inte hade någon station i vare sig Duvbo eller Sundbyberg. Som tur var kom det ett tåg 18.11, så efter ytterligare en stund var hon hemma igen.   

Upp