Sämre och sämre dag för dag. Nu är bara 48 vagnar körbara enligt Dagens Nyheter. Alla extratåg verkar vara indragna. Jag kom till stationen i Jakobsberg 06.35 med målsättningen att ta första, bästa tåg som kom oavsett åt vilket håll det gick. Eftersom tåg mot Kungsängen också är försenade denna morgon, blev det ett tåg mot Stockholm som kom först. Det kom dessutom i rätt tid, det vill säga 06.43 !!?!!

Den nya ”SJ-tåglängden” 4 vagnar var det givetvis och alldeles för trångt blev det som vanligt Jag lyckades sno åt mig en sittplats i Sundbyberg, beroende på att en trafikant som suttit där hade godheten att gå av tåget. Han arbetade i Sundbyberg nämligen. Tåget anlände till Centralen i rätt tid, vilket var mycket ovanligt i dessa tider.

Tillåt mig reflektera lite:

1) Pendeltågen är enligt viss expertis ”tekniskt sett fulländade”. Det är bara det att tågen inte tål kyla.

2) Detta skyller man nu på Helge Berglund som tidigare var verkställande direktör på SL, men han kan ju inte längre försvara sig.

3) Inställda pendeltåg förekommer ju mycket ofta även sommartid och då skyller man inte på vagnarna. Då är ”personalbrist” den stora boven. Vems fel är det? Det kan knappast vara Helge Berglunds. Det borde väl ändå bero på dålig personalplanering på SJ?

4) En annan fundering är varför fjärrtågstrafiken kunde kollapsa under jul och nyår. Det kan väl ändå inte bero på pendeltågen?  Orsaken till detta är väl ändå att man inte ”brydde sig om” att skotta bort snön i växlar och liknande. Man hoppades helt enkelt att ”Gumman Tö” skulle ta hand om den delen av problemet. Detta gjorde man givetvis även på SL, men här insåg man att hon inte skulle dyka upp i tid.

Klockan 12.00 denna dag hörde jag ett rykte om att endast 36 vagnar för tillfället var trafikdugliga. Risken för ett totalstopp i pendeltågstrafiken närmar sig med stormsteg, tycks det. Nu börjar detta att aldrig säkert veta om man kan resa till arbetet och hem i ”anständig tid” eller ej leda till psykiska problem. På senare år har detta i och för sig börjat gälla året runt att man måste lyssna på radion varje morgon för att få koll på vilka tåg som går. Mitt tåg (06.33 från Jakobsberg mot Stockholm) är förmodligen det tåg som oftast är inställt av alla pendeltåg. Men just nu är det rent hopplöst. Man går och oroar sig hela dagen. Vid hemresan denna dag besannades också alla farhågor. Den blev hemsk.

Eftersom jag räknat med att mitt vanliga ”fredagståg” med avgång 16.05 från centralen förmodligen skulle vara inställt, satsade jag på att hinna med tåget som skulle avgå 15.49. När jag kom till berörd plattform på Centralen förkunnades genom högtalarsystemet att detta tåg var 20-25 minuter försenat. Jag gick in i hallen igen och gjorde sen ett nytt försök 16.05. Då stod två tåg inne vid perrongen. På spår 16 stod ett lokdraget tåg med sju vagnar som skulle gå till upplands Väsby och på spår 15 stod ett blått fyravagnarståg av pendeltågsmodellen X1.

Jag steg ombord på det senare och förvånades storligen över att det fanns sittplatser kvar. Jag kände på mig att något måste vara fel. Mycket riktigt: Tåget skulle gå till Märsta, så det var bara för mig att stiga av igen. Så småningom avgick dessa båda tåg och när klockan var 16.14 kom mitt tåg in till perrongen. Det var fyra vagnar långt.

Genom en strategisk placering och lite tur lyckades jag få sittplats ungefär vid mittdörren. Eftersom tåget var mycket försenat, trodde väl alla att tåget skulle avgå med en gång, men det skulle tåget tydligen inte. Vi kom inte iväg förrän klockan var 16.24. Dröjsmålet föreföll bero på att någon i tågets personal inte var på plats. Under denna väntetid hade givetvis tåget blivit helt fullsatt. Vid Karlbergs och Sundbybergs stationer väntade många trafikanter, men endast några enstaka personer lyckades tränga sig in i vagnarna. I Sundbyberg blev vi stående i sju minuter medan tågvakten försökte stänga dörrarna. Sju minuter är en mycket lång tid när man sitter instängd i ett totalt fullsatt tåg. Hur detta kändes för dem som stod kan jag mycket väl föreställa mig. Det var tillräckligt otrevligt att sitta instängd. Jag började känna av en tendens till panik, men turligt nog rullade tåget sakta igång i samma sekund. Vid Spånga blev det stopp igen. Tågets dörrar stod öppna en god stund och folkmassan utanför försökte tränga sig in på tåget så gott det nu gick. Tågpersonalen försökte sig i detta läge på en ”luring” genom att hänvisa till ett efterföljande tåg, men sådant går ju ingen luttrad pendeltågsresenär på. Till slut fick man igen dörrarna och i samma ögonblick hördes en röst framifrån vagnen som enträget ropade ”,öppna, öppna” Det var en äldre herre som inte lyckats tränga sig av tåget. Av någon anledning öppnades dörrarna igen och var öppna i cirka en minut, men den äldre mannen kom lika fullt inte av tåget. Ingen vågade hjälpa herrn genom att stiga av, för då hade man riskerat att inte komma på igen. Tåget startade sakta medan de svaga ropen på hjälp att komma av tåget fortsatte. I detta läge såg jag mig om efter var nödbromsen var placerad. Jag insåg att jag inte hade någon möjlighet att nå den. Emellertid stannade tåget igen och dörrarna öppnades. Då lyckades den gamle herrn helt chockad kliva av tåget.

I Barkarby gick det lite bättre. Tågpersonalen försökte med ”luringen” igen och kanske lyckades man lura någon att ta buss 541 istället. Vi anlände till Jakobsberg 16.53 med en försening på 48 minuter efter en resa som egentligen är rättvist obeskrivbar.

I Expressen denna dag kungjordes att kommunikationsministern nu ”vågat komma fram från sitt göm-ställe”. Av artikeln framkom att man gjort en jämförelse mellan honom och försvarsministern. Båda hade gjort sitt bästa för att hålla sig undan, när deras respektive ansvarsområden drabbats av den största katastrofen på respektive verksamhetsområden inom överskådlig tid. Jämförelsen upplevde jag faktiskt som rolig, men den är orättvis.

Upp