Ett av dessa hållplatslägen var "Vårtala", som dessutom bara hade hållplatsstolpe på ena sidan vägen. När det gällde denna hållplats var den dessutom belägen i en kurva på ett mindre backkrön, varför den helt enkelt måste flyttas.

Sådana åtgärder var känsliga speciellt om hållplatsen funnits i många år. De boende protesterade ofta även mot i SL:s tycke små korta flyttningar. Därför var SL-personalen från Huddinge beredda på att tvingas avsätta tid för diskussion och argumentation med boende som såg att inspektion utfördes.

Mycket riktigt dök det upp en äldre farbror från ett av de närmaste husen ganska snart efter att gruppen "landat" vid Vårtala.

-Tänker Ni flytta hållplatsen, sade gubben lite halvvresigt.

- Nja, vi bara tittar på eventuella möjligheter, försökte den hållplatsansvarige svara lite försiktigt.

- Då hoppas jag att jag får tillbaka mitt spett. Det vore bra efter dessa 18 år, replikerade gubben.

Så berättade gubben att snöplogen vintern 1957-58 kört på och skadat hållplatsstolpen. Den som körde plogbilen hade ingen bra relation till SJ-personalen i Nykvarnsgaraget, som då körde linjen.

Därför valde han att själv "laga" hållplatsen på en gång. Han hade då gått in till den man som nu ville ha spettet och bett att få låna det av honom. Utlånaren trodde att plogbilsföraren bara skulle "baxa sten" med den , men han satte ner den ordentligt mellan två stenar och "trädde" stolpen över spettet och så hade det varit i 18 år.

Den äldre mannen fick tillbaka sitt spett och hållplatsen fick ett mer trafiksäkert läge.

Upp