Detta hände 1988. Jag hade reservtjänst i Kallhällsgaraget och började 07.00. Jag hann knappt komma innanför dörren förrän trafikmästaren frågade om jag kunde köra till Furuvik.
Jag svarade glatt att där har jag aldrig varit, men ge mig bara en vägbeskrivning, så fixar det sig.
- Det är lätt, svarade hon. Kör E4 norrut och efter Skutskär någonstans ska du svänga höger.
Sagt och gjort. Jag tog en H10:a (vagn 6677) och gasade iväg för att hämta skolklassen som skulle iväg till Furuvik.

När jag landade på upphämtningsstället, Viksjö Centrum, stod där redan fem vagnar från SÖ-Buss och lastade. En av deras bussar hade kvällen före körts sönder och de hade inte hunnit laga "trasan". Enligt en av deras chaufförer hade man ringt runt ända till Dalarna för att få fram en ny turistare.

Skolklassen som dragit lotten att åka H10 protesterade högljutt. ”Jag vägrar att åka SL-Buss!”   När allt var klart, åkte vi norrut. Det blev två "bussgrupper" om tre bussar i varje. Vi körde väl lite över hastighetsgränsen, för i Skutskär stod polisen och "sköt" oss med sin lasermätare, men de hann bara ta in sista bussen i min grupp. Föraren konstaterade att han gick back den här dagen.

Väl framme hjälptes vi åt att backa in bussarna på bussparkeringen. På den tiden låg den till vänster om entrén. När vi skulle in på Furuviksparken fick jag lära mig fördelen med att vara busschaufför på äventyr: Fri entré på "Uniformen" och god mat till bra pris (det vill säga gratis).

På hemvägen, när alla var trötta och ville hem, visade sig automatlådans fördelar.
Genom Uppsala hade vi en ”röd våg”. Eftersom jag bara behövde trampa på gaspedalen, hade jag snart åkt ifrån kollegorna, som ju var tvungna att använda växelspaken...
Många start /stopp är jobbigt med manuella växlar.  Jag var hemma i god ordning ca 15 minuter före kollegorna på SÖ-buss. Jag hann alltså lasta av min grupp och var på hemväg innan nästa buss kom mot Viksjö C.

Johan

Upp