I denna artikel har jag samlat några händelser som på ett eller annat sätt är relaterade till vår telefonväxel.

Historiska data:
Teletekniken har ju förändrats mycket de senaste decennierna. Sedan jag började på Stockholms Spårvägar 1964 har företaget bytt växelnummer fyra gånger när det gäller samtal inom Sverige.
Först var det 23 60 00 för alla samtal. Sedan fick vi ett nummer speciellt för samtal från utlandet. Det var 23 65 00. Nästa steg var att Upplysningscentralen fick ta över 23 60 00 som "eget" nummer och 23 65 00 blev "kontorsväxeln" både för inhemska och utländska samtal.

När 7-siffriga telefonnummer infördes i Stockholm, fick SL en helt ny växel. Det nya numret till huvudväxeln var 786 10 00 med ett antal "underväxlar" samt med möjlighet att ringa direktnummer till tjänstemännen. Underlydande anknytningar hade nr från 1001 upp till 3999. Mig kunde man således "utifrån" nå på två sätt: antingen slog man 786 10 00 och "begärde" 1449 eller så slog man helt enkelt 786 14 49 direkt. Detta medförde att växelns personalstyrka minskades. Likaså växelns öppettider.

Riksdagen fick också ny växel med nr 786 40 00 och anknytningar från 4001 och uppåt. Jag fick vid ett flertal tillfällen samtal, där den uppringande trodde sig ha kommit till riksdagens bibliotek som hade 786 4449. Lätt gjort att slå en "etta" istället för en "fyra" på knapptelefonerna, som vid den tidpunkten var ett relativt nytt påfund.

Senaste förändringen för SL:s del var att första siffran "7" byttes ut mot "6" samt att växelnumret senare blev 686 16 00.
Växeln var fram till dess vi fick 7-siffrigt telefonnummer bemannad dygnet runt och jag har för mig att det var totalt ett 30-tal damer anställda på växeln. Nattetid var det två i tjänst vill jag minnas.
Upplysningscentralen var öppen från 07.00 till 02.00 (det vill säga.19 timmar per dygn året runt) i mitten på 1960-talet.
Fram till den 1 januari 1967 svarade telefonisterna "Spårvägen". Efter detta datum svarade man "Lokaltrafiken", men efter bara ett par dagar gick man över till att svara "SL" eftersom många uppfattade "lokaltrafiken" som "chokladfabriken".

Ofta felringningar
Vårt telefonnummer 23 60 00 var ganska lika andra företags telefonnummer, varför felringningar ofta förekom. SJ hade 22 60 00 och Södersjukhuset 23 70 00. Här nedan kan Du läsa om några felringningar som ägt rum:

Systrarna som förväxlades
En förmiddag ringde en man och talade med utredningsavdelningens chefssekreterare om utbyggnadsplaner för tunnelbanan. Han skulle återkomma på eftermiddagen.
När han "återkom" slog han fel nummer (22 60 00 istället för 23 60 00) och begärde att få tala med "fröken (samma efternamn)". Telefonisten kopplade samtalet, men personen som svarade var till en början helt oförstående. Till slut frågade hon: "Men är det möjligen min syster på Spårvägen Ni talat med?"
Mannen sa: "Har jag inte kommit till Spårvägen? Jag tyckte växeltelefonisten sade det när hon svarade."
"Nej", sade Lena, "jag arbetar på Järnvägen och min syster på Spårvägen".

Ringde fel när han ville veta sitt jobb
När upplysningen som ovan nämnts fick numret 23 60 00 "för sig själva", infördes möjligheten för trafikpersonal att ringa och få upplysning om kommande tjänstgöringstider ett par dagar i förväg. En speciell tjänst på upplysningen (med ankn. 1700) hade på sitt schema att även upplysa om tjänsterna. Problemet visade sig dock snart vara att en del "trafikare" i hastigheten slog 23 70 00 istället, bad att få komma till 1700 och hamnade på Södersjukhusets röntgenavdelning, där man började undra när den uppringande rabblade tre-fyra-eller femsiffrigt nummer och bad att få besked om jobbet. På Södersjukhuset ville man ha hela personnumret, dvs. 10 siffror för att kunna hjälpa till. Om jag nu minns rätt var det så att patienter kunde ringa numret för att få veta resultatet av vissa röntgenundersökningar.

Vinterkylan medförde att telefonerna strejkade
Vintern 1965-1966 var det många morgnar 23-24 minusgrader och dessutom mycket halt på perrongerna vid ovanjordsstationerna på "Bana 1" som "Gröna linjen" kallades internt. Vid ändhållplatser och större knutpunkter där spårvägens trafiknät hade reglertider, fanns så kallade stolptelefoner, som endast fungerade som anknytningar i Spårvägens telefonväxel. Vi på "kontorssidan" hade stor nytta av dessa telefoner när vi av någon anledning behövde få kontakt med en viss förare eller konduktör. Det var bara att studera förarturlistan och ringa rätt stolpe när vagnen skulle stå inne.
Men så en morgon "frös" hela det "yttre telefonnätet" totalt samman. Jag kunde inte "för mitt liv" begripa varför jag hela förmiddagen fick samtal från personer jag aldrig haft kontakt med förr. Deras ärende hade heller ingenting med mina arbetsuppgifter att göra. Som exempel kan jag nämna att "linje 13 tur 2" ville att jag skulle "lägga ut körväg" åt honom från vändbryggan i Bredäng och 59:an (som då gick till Karolinska) ville ha vagnbyte vid Medborgarplatsen för vagnen hade "blivit en trasa". Så småningom uppdagades det att alla samtal från stolptelefonernas fingerskivor registrerade bara 1:or oavsett vilket nummer de slog och eftersom jag hade 1111 fick jag den arbetsdagen ett oräkneligt antal samtal, varav endast ett fåtal skulle till mig.

Upp