Vad betyder hållplatsens information?

Bilden till höger är tagen vid hållplats Mariebergsgatan riktning mot Västerbron.
Den hållplatsen är ett exempel på hur många hållplatser i Stockholms innerstad såg ut i början av 1960-talet.
Utrustningen vid denna hållplats bestod då av inte mindre än sex olika delar: topptavla, H-märke, destinationstavla, annonstavla, två stycken "snurror" för tidtabeller och en papperskorg på särskild stolpe vilken också bär upp info-tavlan om att det är en så kallad "spårfilshållplats".
Inte mindre än 12 linjer gick här i slutet av mars 1964 då bilden togs.
Foto: Spårvägsmuseet

Fram till den 5 april 1964 trafikerades denna hållplats av tre spårvagnslinjer och nio busslinjer varav en (104) var en nattbusslinje. Den gick istället för spårvagnslinje 4.
Vid hållplatser som trafikerades av fler än fem linjer satte man upp en rutmönstrad topptavla med enbart linjenumren. Denna kompletterades med en speciell destinationstavla. (Se nedan).
När SL tog över 1967-01-01 försågs topptavlorna med en företagsegen symbol, nämligen bokstäverna SL i en rund ring. Hållplatsnamn sattes inte ut förrän någon gång 1970-71 sedan en person i Stockholms Stadsfullmäktige lagt en motion med förslag om detta.
Motionen gick igenom och hållplatsavdelningen inköpte en dynamotextapparat med vilken man framställde hållplatsnamnsremsor som klistrades på tavlorna.
Större hållplatser, som t.ex. Norrmalmstorg, Stureplan, Slussen, Hornsplan, där många linjer stannade var klassade som "Hållplatsområden".
Det innebar att på platser där skylten till höger fanns uppsatt, stannade bussar och spårvagnar bara en gång för trafikantutväxling om flera fordon anlände samtidigt till hållplatsen. Det innebar att passagerarna inte kunde avvakta vid hållplatsstolpen utan fick gå bakåt till rätt buss eller spårvagn om den stod "väntande" inom hållplatsområdet.
Destinationstavlorna innehöll uppgifter om linjernas nummer och ändhållplatser.
Den 5 april 1964 öppnades T-banan till Fruängen och Örnsberg. Då minskade antalet linjer vid denna hållplats från tolv till sex stycken.

Linjerna 4, 30, 36, 62, 96 och 104 blev kvar.
Linjerna 13 och 14 ersattes av T-banans linjer med samma nummer.
Linje 64 avkortades till att trafikera Fruängen - Skanstull och nummerändrades till 144. Vid övergången till högertrafik i september 1967 flyttades ändhållplatsen från Skanstull till Gullmarsplan.
Linje 67 nummerändrades till 147 och avkortades till att trafikera Hökmossen - Liljeholmen
Linje 68 avkortades till att trafikera Solberga - Telefonplan och bytte nummer till 142.
Linje 70 slutligen bytte nummer till 130 och avkortades till att trafikera sträckan Liljeholmen - Gullmarsplan (högtrafik till Hammarby Industri, dvs nuvarande Hammarby Sjöstad).
Ovanför tidtabellerna fanns oftast en annonstavla. På den annonserades förändringar i trafiken, typ kommande ändringar av tidtabell eller linjesträckningar.
Tyvärr kan man inte se texten klart här, men innehållet i den information som fanns vid fotograferingstillfället är återgivet ovan i rutan om destinationstexterna.
Fram till 1988 hade tidtabellerna vid hållplatserna ett specialformat. Enkelt uttryck var de cirka en halv A4 breda och en och en halv A4 långa.
Mellan åren 1988 och 1993 övergick SL successivt till A4-format, vilket ju krävde investeringar i nya tidtabellshållare.
Det fanns hållare i flera storlekar: för 1 tabell, 2 tabeller, 3 tabeller och 6 tabeller (s.k. "snurror"). Här vid Mariebergsgatan satt det dubbla snurror eftersom 12 linjer passerade.
"Spårfilen"  var det första kollektivkörfältet i Stockholm. Det sträckte sig från Mariebergsgatans hållplats via Västerbron till hållplats Hornsplan (som senare bytte namn till Hornstull). Detta körfält gällde som synes även SJ:s bussar och taxibilar.
Vill Du läsa mer om topptavlorna? Klicka här:
Upp