För att få en mer flexibel vagndisposition under rusningstimmarna införde SL ett system med s.k. "500-vagnar" som det kallades internt. Egentligen hette det "förfogandevagnar".

Tidigare hade man ett större antal tidtabellsatta förstärkningsbussar på olika linjer inne i centrala Stockholm, men förfogandevagnarna placerades ut strategiskt på vissa platser i staden och kunde därmed sättas in på olika linjer beroende på hur "dagsbehovet" var.
Behoven varierade också mellan de olika veckodagarna. På måndagarna kanske det krävdes fler insatser vid Slussen än det gjorde på torsdagar etc.

För att få detta att fungera bra inrättades ett antal tjänster som "trafikbiträden". På 1950-talet skulle man kallat dem "halvbasar". Det fanns trafikbiträden under såväl morgonrusningen som kvällsrusningen vid bland annat Östra station, Norrmalmstorg, Slussen och Farsta Centrum.

Den av allmänheten mest kände (och uppskattade) var mannen som befann sig vid Kroppaplan i Farsta på eftermiddagarna. Många yrkesarbetande damer kom med T-banan till Farsta Centrum, gick och handlade och tog med sig kundvagnen ända fram till bussen. Trafikbiträdet tog hand om kundvagnen och "ställde upp" den i rätt kö: En kö för Konsum, en kö för Åhléns o.s.v.

Detta uppmärksammades bl.a. i dåvarande lokaltidningen för Hökarängen-Farsta. Tyvärr minns jag inte namnet på tidningen.

Men trafikbiträdet vid Norrmalmstorg hade det inte lika "mysigt" på jobbet som trafikbiträdet i Farsta. Nej vid Norrmalmstorg krävde trafikanterna att trafikbiträdet skulle beordra fram en buss så snart 8-10 personer stod vid hållplatsen.
Trafikbiträdet brydde sig inte så mycket om vad de tyckte och sade utan följde de instruktioner han fått.

Bland dessa argsinta trafikanter fanns EN man som utmärkte sig mer än alla andra. Han terroriserade trafikbiträdet, som han kallade "bussdirigenten", varje dag i två veckors tid.

Så en fredagsmorgon när trafikanten var riktigt "på hugget" krävde han att få veta trafikbiträdets namn, för nu hade han verkligen fog för att anmäla honom till SL:s ledning, menade han.

Då utspann sig följande dialog:

"Vad heter Du själv?" frågade trafikbiträdet.

"Jag heter (en högre titel) Björk!!!" blev svaret.

"Bra", sade trafikbiträdet," gå in i Berzeli Park då och ställ dig bland de andra träden!"

Resultatet blev en anmälan som kom till Övertrafikmästare Nils Nilsson på SL:s kontor i Gamla Stan.

När han läst brevet, tog han det och gick in till trafikassistent Arne Grahn och bad honom skriva ett humoristiskt svar. "Du om någon kan ju ärligt säga att Du förstår hans problem med efternamnet", sade Nilsson, strök med fingret över sin mustasch och gick in till sig igen.

Upp