Den här solskenshistorien handlar om två kvinnor som bara setts som hastigast en gång. Den ene var sjuksköterska i ”botten” och den andre damfrisör, men båda arbetade nu med vård och omsorg av äldre personer och det var hos en av dessa de två hade setts under cirka en timme i oktober. De kände således inte varandra mer än så.
Genom deras gemensamma bekant, där de träffades första gången, hade sjuksköterskan fått veta den andres profession. Sjuksköterskan kände en 90-årig kvinna som önskade gå till damfrisören men på grund av ålderskrämpor inte kunde gå ut, så sjuksköterskan hade nu kontaktat damfrisörskan och hört efter om hon kunde få hjälp att piffa till den åldriga damens hår inför julen. De bestämde sig för att träffas på Kristinebergs t-banestation en decemberdag mellan 13.00 och 13.20.
När sjuksköterskan kommit till Fridhemsplan ringde damfrisören till henne för att kolla upp var hon befann sig. Samtalet bröts dock av tekniska skäl rätt fort, varför sjuksköterskan valde att ”ringa tillbaka”. Även nu bröts samtalet av tekniska skäl. Så höll de på några gånger att ringa varandra. Sista gången damfrisörskan försökte, rullade tåget in på Kristinebergs station. Hon gick mot dörrarna samtidigt som den andre svarade ”hallå”. Då hon hörde detta hallå ”som i stereo”, vände hon sig om och fick se att sjuksköterskan stod bakom henne beredd att gå av vagnen.