I början på 1970-talet kom ledbussarna. För att få sätta dem i trafik krävdes att utrymmet för bussarna vid hållplatserna förlängdes och i många fall även att hållplatslägen måste flyttas eller i vart fall justeras ett par meter.
I de flesta kommuner räckte det med att man genomförde provkörning med en ledbuss och protokollförde vad som måste åtgärdas i gatumiljön innan SL kunde sätta in ledbussar på linjen. I enstaka fall måste till och med övergångsställen flyttas.
I Stockholms kommun finns också en lokal trafikföreskrift om att fordon som är längre än 12 meter inte får framföras på andra än de stora genomfartslederna samt i industriområdena. För linjetrafiken krävs därför dispens för de flesta vägavsnitt som ingår i de ledbusstrafikerade linjesträckningarna.

I förortskommunerna var man först med ledbusstrafikerade linjer och Botkyrka kommun var tidigt ute. Vid provkörningen deltog en av SL:s trafikingenjörer, fackliga representanter, någon från hållplatsavdelningen, personal från kommunens gatukontor och civilklädd polis.

Provkörningen denna händelse berättar om genomfördes en mycket varm försommardag. När själva provkörningen var avklarad, stod man kvar med bussen vid hållplatsläget för dåvarande linje 749 vid Fittja T-station. På den tiden trafikerade linje 749 sträckan Fittja tunnelbanestation-Södertälje C. Att man valt att stå vid detta hållplatsläge berodde på att nästa tur på linjen skulle gå först någon timma senare. Samtliga dörrar var öppna för att man skulle få lite luftcirkulation i bussen.
Ante från hållplatsservice satt vid ratten och övriga deltagare i främre delen av bussen. Plötsligt steg det på en yngre man genom bakdörren. Han var påtagligt påverkad av någon form av narkotika. Han satte sig först längst bak i bussen, men efter ett tag klev han längre fram och började skrika en del svordomar om att det borde varit dags för längesedan för bussen att avgå mot Södertälje.
Det hela upplevdes mycket olustigt och "SL-folket" tyckte väl att poliserna borde kunna ingripa och åtminstone skaffa hjälp, men de var som paralyserade. Dessutom var de ju inte uniformerade och helt ovana vid "ingripandeverksamhet".
Plötsligt säger Ante med mycket hög röst: " Hörrö Du , skulle inte du med bussen till Södertälje?"
"Jo", svarade knarkaren förvånad som om han inte kom ihåg vad han sagt minuterna innan.
"Ja, men bussen till Södertälje står ju bakom den här bussen", sade Ante.
"Tack kompis", skrek knarkaren och rusade av bussen, varpå Ante blixtsnabbt stängde dörrarna och körde iväg till en lugnare plats att stå med bussen på till dess man var helt klar med kontrollen av dagens anteckningar.

Upp