På somrarna, och särskilt vid skolslut, midsommar, semesterperiodens början och slut samt vid hösten skolstart kunde det avgå både 10 och 15 bussar på en och samma avgång på vissa linjer ut mot Roslagen.
När man körde ”Roslagsförstärkning” åt SL, anmälde man sig för jobb antingen på Tx  Åkerby eller hos trafikmästaren vid Tekniska Högskolan. Den senare kunde titta ut över terminalområdet och säga: "Det står mycket folk vid 36:an (linje 636). Åk dit och lasta!" Någon tidtabell behövde man inte bry sig om. Det var ju bara att köra när vagnen var lastad. Att föraren hittade linjen, tog han för givet. Passagerarna såg ju också att det var en inlånad buss och då fick man be närmaste passageraren visa vägen.

Ute på Rådmansö var det många, även SL:s egna förare, som körde bort sig i den röriga linjesträckningen. Flera av trafikmästarna hade förstått att jag hittade den linjen, så alltför ofta fick jag köra den förstärkningen. Den var inte så skojig att köra, tyvärr. Då var det roligare att köra till Barnens Ö, Yxlan, Blidö eller Grisslehamn. Till Ljusterö fick jag dock aldrig köra.
 
En hel sommar körde jag ersättningstrafik för Roslagsbanan mellan Rydbo och Österskär. Det var en bra sommar!  Jag minns och njuter! Jag tror det var två vagnar från Tussebuss och tre från Vallentuna Buss som körde dagtid efter ett uppgjort schema.

Jag fick först följa med en annan förare under ett varv för att lära mig linjesträckningen och de speciella detaljerna. I Österskär skulle man till exempel vända genom att runda stationshuset. Alla andra fixade det galant, men när jag kom dit med "min" buss (också en f.d. SL H80) fungerade det inte alls. Jag blev tvungen att backa och ”saxa” mig igenom den tvära svängen runt stationshuset. När jag försiktigt frågade de andra förarna sade de bara att det ju inte var något problem, men jag kunde bara inte - hur jag än siktade i ingången av svängen.

Efter ungefär två veckor tilldelades jag en annan f,d. SL H80-vagn och då plötsligt gick det alldeles galant! Antagligen hade den första bussen jag hade någon gång kört av vägen blivit lite skadad vad hjulutslaget beträffar, vad vet jag.
Den här senare bussen låg för övrigt som ett strykjärn längs vägen. Stabil och stadig var den och inga hyss alls. En dag hade jag istället tillfälligt en buss modell ”B58 Säffle”, och drog iväg som vanligt, ända tills jag kom till en mindre svacka på Svinningevägen som jag brukade ta i full fart. Den här Säfflebussen tog istället ett jättestort jämfotahopp och lämnade antagligen vägbanan med alla hjul samtidigt. Hade jag inte hållit i ratten hade jag nog flugit ända upp i taket. Bak i bussen hörde jag hur passagerarna återvände till sina säten med hjälp av tyngdkraften.
Bobo

Upp