Det gäller att veta vem man kör

Sedan möjligheten till färdtjänst inrättades har biljett- och betalsystemet ändrats ett flertal gånger.
Under en period användes biljetter tryckta på papper av kartongtyp försedda med ett tunnare genomskinligt ark (typ smörgåspapper) ovanpå. Resenären fyllde före resan i hämtningsadress och lämningsadress på ”smörgåspappret”. Texten kalkerades då på själva biljetten.

När det gällde resor där Färdtjänsten anlitade taxibilar fyllde chauffören, när resan avslutades, i beloppet som taxametern visade samt behandlade sedan hela biljetten i en speciell utrustning. Smörgåspappret skulle kunden behålla i två månader och biljetten lämnade chauffören som redovisning f.v.b. till Färdtjänsten. Detta var innan man fick kvittoskrivare i taxibilarna.
Tyvärr förekom en hel del fusk från chaufförernas sida. Man hade många sätt att förmera sin inkomst. Ett av dessa sätt var att helt enkelt skriva en högre summa på biljetten än det belopp taxametern utvisade.

Attityden gentemot färdtjänstresenären kunde också variera beroende på var denne steg in i bilen och vart man skulle åka. När jag åkte från min ordinarie arbetsplats, bemöttes jag oftast rätt. Någon kunde undra vad jag egentligen gjort där, eftersom det var mycket ovanligt med färdtjänstresor från den adressen och jag var den enda tjänstemannen i företaget som vid den tidpunkten hade rätt till arbetsresor med färdtjänst.

När jag däremot varit ute på uppdrag och åkte från en annan adress var attityden en helt annan.
Vid ett tillfälle i mitten av 1980-talet hade min arbetskamrat efter ett ”utejobb” skjutsat upp mig till S:t Görans sjukhus akutintag eftersom jag bedömde det lättare att få en färdtjänstresa snabbt med taxi därifrån än från bussgaraget där jag arbetat den dagen och varifrån jag annars skulle ha hämtats.
Den chaufför som fick köra mig från akuten betraktade mig helt förklarligt som ”sjukskriven person” och tog utan att fråga hur han skulle hjälpa mig ett mycket stadigt tag i min förlamade högerarm och försökte leda mig till framsätet i bilen. Givetvis gick allt överstyr och jag ramlade. Ska man leda mig (vilket inte alls behövdes på den tiden) skulle man hålla min vänstra arm i armkrok.

Vad samtalet som följde på detta under resans gång handlade om kan vi lämna därhän, men när vi kom hem till Spånga och resan avslutades, skrev föraren en summa som var 100 kronor högre än taxameterbeloppet, vilket var cirka 80% över taxameterbeloppet. På raden för anmärkningar skrev han. ”Mycket svåra trafikstockningar p.g.a. trafikolycka vid Spånga Kyrkväg”. Det var allt annat än sant för det var ovanligt lite trafik och resan tog fem minuter kortare tid än den brukade göra när jag åkte från Lindhagensgatan i vanliga fall.
Jag såg ju genast vad chauffören skrivit, men sade ingenting till honom utan tackade och gick in i min bostad helt klar över hur jag skulle hantera ”ärendet”.

Min ordinarie arbetsplats var vid denna tidpunkt samlokaliserad med Färdtjänstens administration på Vretenvägen 10-12 i Solna, så när jag kom till arbetet dagen därpå, gick jag in på Färdtjänsten och redogjorde för händelsen dagen innan samt lämnade mitt ”smörgåspapper”.
Man blev givetvis glad över att jag kom direkt till dem med ärendet. Det skulle nämligen bli rättegång mot chauffören veckan efter denna händelse. Han hade sex åtalspunkter, varav jag bara minns en. Han hade en vårdag kört en polioskadad dam och hennes två barn till Drottningholm. De hade haft med sig en del utrustning, typ solstol och lunchkorg m.m. Chauffören hade inte lastat ur detta ur bagageutrymmet på bilen utan kört direkt därifrån till en pantbank eller motsvarande i Sundbyberg, där han sålt sakerna.
Upp