När jag var 6-7 år gammal gjorde jag några bilresor tillsammans med mina föräldrar. Under dessa resor tittade jag på vägmärken och trafikfunktioner. Jag blev fascinerad. Särskilt järnvägsövergångar fascinerade mig. Om bommarna gick ner och man fick vänta på ett tåg blev jag överlycklig. Det var på något sätt en högtidlig känsla att få se tåget passera. Det var min pappa som körde bilen och min mamma satt alltid i framsätet. Oftast löste hon korsord under våra bilresor.

På den här tiden åkte vi bil mellan Kristianstad och Uppsala. Resan brukade gå via bland annat Växjö, Sävsjö och Tranås på vanliga svenska landsvägar. Mellan Mjölby och Uppsala åkte vi däremot på E4:an. Det var något speciellt och lite magiskt med E4:an hade jag lärt mig och det var inte vilken väg som helst. Det var Sveriges paradväg, dvs ”vägarnas väg” eller ”vägarnas konung”.
Det var inte så långa sträckor motorväg - bara sträckan mellan Stockholm och Uppsala och en bit förbi Linköping. I övrigt bestod E4:an till stor del av en alldeles vanlig landsväg, varken mer eller mindre. Att den höll på att byggas ut märkes lite varstans. Det kändes på något sätt högtidligt att få färdas på E4:an.
Samtidigt som jag insåg betydelsen av den här pampiga vägen så visste jag också att stambanan från Stockholm och söderut var järnvägarnas motsvarighet. Sträckan mellan Stockholm och Malmö såg jag som Sveriges paradjärnväg.

De tillfällen jag åkte tåg på sträckan, upplevde jag också som mycket högtidliga. Det var alltid långa tåg som drogs av Rc-lok. Tågen hade förstaklassvagnar och restaurangvagn. Det var verkligen inte vilka tåg som helst. Vissa tåg hade till och med någon vagn som skulle längre bort än inom Sverige, ibland till Köpenhamn eller kanske ända till Hamburg!

Under våra bilresor satt jag och tittade i vägkartorna. Jag hade räknat ut att den här pampiga vägen någonstans skulle korsa den lika pampiga järnvägen. Någonstans ansåg jag att det borde finnas en järnvägsövergång på E4 som korsade stambanan. Att det kunde finnas broar istället där järnvägen knappt märktes, kunde jag ju inte tänka mig. Någonstans MÅSTE det bara finnas en järnvägsövergång på E4 och den borde vara speciell, ja extra ståtlig jämfört med de vanliga järnvägsövergångarna, tyckte jag. Det här funderade jag på där jag satt i baksätet på vår bil.

Så kom vi till Norrköping. På kartan tyckte jag det såg ut som om E4:an och stambanan skulle korsa varandra här. Kanske skulle jag få se något! Vi åkte igenom Norrköping för på den tiden gick E4 rakt genom staden. Och där var den järnvägsövergång jag väntat på!! Det trodde jag i alla fall. Den var riktigt pampig med extra stora signaler som skulle blinka rött och gick rakt över E4:an. Jag hade aldrig sett så stora signaler förut vid en järnvägsövergång. Det här MÅSTE bara vara den där speciella järnvägsövergången för stambanan som korsar E4:an. Och vilka stora och härliga signaler det var!
Tyvärr hände inget när vi åkte över den här pampiga övergången. Jag hade så innerligt hoppats på att signalerna skulle börja blinka. Så stora signaler borde blinka riktigt fint. Jag hoppades på att få se ett stort maffigt tåg men inget hände. Pappa körde bara över den här järnvägsövergången och sedan var det inget mer.

En vecka senare var vi på väg tillbaka. När vi kom till Norrköping höll jag andan. Tänk om de stora signalerna skulle börja blinka! Den här gången hade vi verkligen otur, för pappa passerade järnvägsövergången utan att något hände med signalerna. Sorgset tittade jag ut genom bakrutan och då fick jag se något. Plötsligt började signalerna blinka. Vilket härligt och pampigt rödblink de gav ifrån sig. Jag var imponerad. Tyvärr fick jag aldrig se något tåg åka över. Vi hade redan kommit för långt bort så övergången var utom synhåll. Jag fick aldrig se tåget köra över den här gången heller. Jag var verkligen besviken. Tänk om pappa hade kört lite långsammare så hade han tvingats stanna och då hade jag ju fått se det pampiga tåget köra över den här pampiga järnvägsövergången. Jag blev sur när jag tänkte på det.

Några månader senare var det dags för en ny bilresa mellan Kristianstad och Uppsala. Jag såg fram emot den del av resan som skulle gå på E4:an. När vi kom till Norrköping höll jag andan.
Tänk om signalerna kunde slå om till rött innan vi hann över. Precis när vi närmade oss och jag höll på att ge upp hoppet började signalerna blinka rött med sitt härliga stora rödblink. Min pappa stannade bilen precis i sista stunden och vi hamnade allra närmast spåret. Vilken lycka!
Jag tittade med stor beundran på de stora, härliga signalerna och nu väntade jag på ett rejält tåg med Rc-lok, förstaklassvagnar och restaurangvagn, kanske till och med sovvagnar. Jag hade stora förväntningar.
Det jag fick se åka över järnvägsövergången var verkligen inget tåg med vare sig Rc-lok eller restaurangvagnar. Det var bara en ensam liten spårvagn och den såg så liten och ynklig ut. Min mamma tittade upp och sa glatt till mig: Titta! Nu får du se en spårvagn! Jag var bara snopen. Jag hade aldrig väntat mig en spårvagn. Var fanns det pampiga tåget med restaurangvagn och allt det där? Hur kunde man sätta upp så stora och fina signaler på en pampig väg bara för en liten spårvagn? Jag fattade ingenting och jag var helt enkelt otroligt besviken. Men det sade jag aldrig till mina föräldrar för det skulle de ju aldrig förstå.

Tänk så tokigt man kunde tänka som barn! Så här i efterhand kan man ju undra varför jag aldrig kom på tanken att stambanan borde ha gått på broar över E4:an eller varför det inte fanns bommar i Norrköping utan bara signaler. Jag var bara så fascinerad av stora pampiga tåg på stambanan och det lite magiska med E4:an. Något annat var det inte.
De stora signalerna för spårvägen på gamla E4:an i Norrköping finns tyvärr inte kvar utan är ersatta med alldeles normala signaler som inte alls ger samma känsla. Åker man på nuvarande E4:an ser man en bro där spårvägen går över motorvägen men inte heller det är samma känsla som det var förr. Inte heller järnvägsbroarna som på olika ställen korsar dagens motorväg erbjuder någon vidare spännande upplevelse. På många sätt var nog en resa på E4:an intressantare förr än den är idag.

Upp