Torsdagen den 23 januari 1997 var det glashalt i stora delar av Stockholms län. Jag hade hört på lokalradion att man uppmanade folk att inte gå ut om man inte var tvungen.
Jag skulle till mitt arbete som låg två mil från min bostad. Jag bodde dessutom i ett hus som är byggt i sluttning, vilket innebar att vår gata hade kraftig lutning. Givetvis uppförsbacke när man reser från bostaden.

Eftersom jag ansåg att jag med hänsyn till de arbetsuppgifter jag hade framför mig denna dag, inte bara ”så där” kunde stanna hemma, beställde jag färdtjänstresan som vanligt.
Jag blev mycket förvånad över att bilen kom mycket punktligt. Jag satte mig i bilen och vi backade ut från porten till gatans vändzon. Där blev vi stående! Bakhjulen bara snurrade och snurrade, men bilen rörde sig inte en milimeter framåt - bara lite i sidled!

När vi stått där 11 minuter och taxametern stod på 93 kronor, tittade vi uppåt backen och såg att fyra bilar kommit ut från garage respektive parkeringsdäck mitt i backen och stod där och snurrade. De hade var sin position och olika vinklar i förhållande till planerad färdriktning, om jag säger så. Det såg ut lite grand som ”plocke-pinn”.

Vi insåg att om vi (mot förmodan) skulle komma loss, så kunde vi i alla fall inte komma förbi dessa fordon. Därför stängde föraren av taxametern och ”avslutade resan” som det heter på fackspråk.
En knapp timme senare (07.59 enligt mina anteckningar) var det äntligen ”rent” i backen och vi fick låna gripklor av en boende i huset. Gripklorna var tillverkade i metall och med dessa anbringade på bakhjulen, kunde vi backa uppför backen.

Tack vare en lugn och fin förare samt att han fick låna gripklorna kom jag till mitt arbete drygt en och en halv timme senare än vanligt.  

Upp