Två sätt att snabbt återfå "glömda väskor"

Det händer varje dag att resenärerna glömmer saker i bussar, på pendeltåg och i tunnelbanan. Normalt är rutinen den att dessa s.k. ”kvarglömda effekter” samlas in av SL-personalen och sedan förs till SL:s hittegodsavdelning. Först två till tre dagar efter det att Du glömt t.ex. dina handskar, kan Du fråga efter dem hos ”hittegodset”.
D
enna artikel handlar om två undantag som inträffade på den tiden då ”effektförvaringen” fanns i ett av utrymmena på Rådmansgatans tunnelbanestation.

C
hefen för Stockholms Spårvägars hållplatsavdelning på 1960-talet hade sagt till sin syster:” Om Du någon gång glömmer något på en buss eller spårvagn, ska Du försöka se vagnnumret på bussen eller spårvagnen. Titta på klockan och ring mig.
En morgon vid åtta-tiden ringde systern till Ingvar och berättade att hon just stigit av en buss vid Tegelbacken och upptäckt att hon glömt väskan på bussen. Hon hade då sprungit till en telefonkiosk och ringde direkt. Ingvar hade flera telefoner på sitt arbetsrum, så medan systern väntade i telefonen ringde han till trafikmästaren på Fridhemsplan och berättade vad som hänt. Trafikmästaren såg genom sitt fönster att berörd buss var på väg fram till hållplatsen, så han bad Ingvar vänta. Efter någon minut var trafikmästaren tillbaka vid telefonen och kunde meddela att han tagit hand om väskan, så damen som glömt den kunde ta nästa buss på linjen upp till Fridhemsplan för att återfå väskan.

I
början på 1980-talet inträffade en liknande händelse, men då tog det drygt en timme från det jag fick vetskap om den förlorade väskan tills damen ifråga återfick den.
Min fru hade på den tiden tjänst i en av Stockholms kyrkor. En söndag vid 10.50-tiden kom en äldre dam fram till henne och berättade att hon glömt väskan på busslinje 507, som på den tiden gick mellan Hallonbergen och Norra Bantorget.

Här vid 507:ans reglerhållplats fick min fru hämta damens väska tack vare fin kontakt med trafikledningen på Råsta.
Fotot taget av Mikael T Nilsson vid ett senare tillfälle samma vår.
Jag tillkallades eftersom jag arbetade mycket tillsammans med ”Råsta - folket”. Mitt råd till frugan var att vi skulle ringa direktnumret jag hade till ”radiorummet” i Råstagaraget, där 507:an hörde hemma.
Berörd vagn anropades och det visade sig att den skulle återkomma till Norra Bantorget runt 11.40. Föraren hade redan tagit hand om väskan, så man kom överens om att min fru skulle passa vagnens ankomst vid 507:s reglerhållplats.
Jag har sällan sett en så lycklig äldre dam som väskans ägare, när hon vid gudstjänstens slut återfick sin förlorade väska.
Upp