|
Regnskyddens historia
- av Göran Ståldal och Lars-Erik Widell - |
Inför budgeteringen 2006 gjorde SL på hösten 2005 en inventering av statusen hos befintliga regnskydd i Stockholms län.
Tolv olika huvudmodeller förekom.Totalt 4.560 regnskydd fanns uppsatta och av dessa bedömdes 1180 vara i behov av utbyte under de närmaste 5 åren, dvs. 235-240 st/år.
De första regnskydden som vi känner till, kom upp i början av 1940-talet. Då fanns ett avtal mellan Stockholms Spårvägar och Pressbyrån om samarbete och finansiering av uppsättande av väderskydd vid buss- och spårvagnshållplatser. Många skydd byggdes efter ritningar gjorda av dåvarande stadsträdgårdsmästaren i Stockholm stad, Holger Blom. De s.k. Blomskydden har funnits längst och ett par ersattes efter cirka 55 år med nybyggda skydd efter Bloms originalritning från 1943.
 |
| Hållplats Blockhusudden med det första regnskyddet byggt på tidigt 1940-tal efter Holger Bloms ritningar. Göran Ståldal tog bilden omkring 1990. |
De sista som fanns kvar av de ursprungliga ”Blomskydden” stod vid hållplatserna Manilla och Blockhusudden på Djurgården. När de hade tjänat ut, ersattes de med skydd som SL lät nytillverka efter den gamla ritningen. Förutom vid de två nämnda hållplatserna sattes det under 1995 upp nytillverkade ”Blomskydd” vid busshållplatserna Djurgårdsbrunn, Edelstams väg och Thielska galleriet utefter linje 69 på Djurgården. Vid Edelstams väg och Thielska Galleriet ersattes gamla Friesskydd. Nu har ytterligare något exemplar nytillverkats, så modellen verkar ha en framtid.
Snarlika skydd i trä fanns utsatta vid ett stort antal av Stockholms Spårvägars busshållplatser ute i förorterna som t.ex. i Bromma, Spånga, Hässelby och Hägersten.
Närmast i ålder står nog sträckmetallskydden i förortskommunerna och på platser i innerstaden där det av utrymmesskäl inte gick att sätta upp annat skydd. Det är även denna typ av skydd som dominerat i antal sett över hela länet. 2005 fanns enligt SL:s utredning
Många sträckmetallskydd sattes upp i samband med övergången till högertrafik 1967 då ett stort antal hållplatser flyttades.
 |
 |
| Det här skyddet är av typ C 1. Det fanns förr på Sturegatan i Sundbyberg. Foto: Göran Ståldal |
Detta skydd finns 2008-03-16 ännu kvar på Viksjöleden i Järfälla. Typbeteckningen är C 2. Foto: Ulla Widell |
Sträckmetallskydden fanns i 4 varianter:
Typ A hade endast tak, typ B hade tak och rygg, typ C hade tak, rygg och gavel och typ D bestod av två typ A med ryggarna mot varandra (om man kan säga så om de inte har några ryggar). Typ B hade kortare tak än de andra, (
När hpl-registret gjordes om, förenklades det hela och nya beteckningar infördes, nämligen:
Typ C 0 för skydden med enbart tak, C1 för skydd med rygg, C2 för skydd med en gavel och C3 för skydd med två gavlar.
På tredje plats i livstidslistan kommer Friesskydden, vilka är tillverkade av korrugerad plåt. Dessa skydd var grönmålade och till modellen snarlika de ursprungliga förortsskydden av trä. Inom kort (kanske redan under 2008) kommer det fåtal Friesskydd som finns kvar i bland annat Järfälla och Upplands Bro att bytas ut.
 |
| Friesskydden kommer snart att försvinna ur sortimentet. Detta skydd är fotograferat i Brottby. Foto: Patrik Hansson |
I slutet på 1980-talet började man konstruera regnskyddsmodeller med glasrutor. Efter diverse prov och en anbudsförfrågan skrevs ett avtal mellan SL och Team Tejbrant Miljöprodukter AB den 6 april 1987. Enligt det avtalet skulle 850 nya regnskydd sättas upp varav hälften skulle ha reklam. Sedan tidigare fanns det 314 regnskydd som hade tavlor med klistrad reklam enligt ett avtal med Wennergren Williams. De flesta av dessa 314 skydd var tillverkade i sträckmetall. Dessa regnskydd påverkades inte av det här avtalet. De regnskydd som ingick i avtalet var av den s.k. Concretamodellen med platt tak och klistrad reklam. Företaget Valles skötte reklamen.
Ett nytt regnskyddsavtal tecknades med Team Tejbrant Miljöprodukter AB 1990. Tejbrants samarbetspartner Valles köptes strax därpå av Wennergren Williams. Detta bolag köptes 1996 av More Group Sverige AB, som 1998 gick upp i Clear Channel Sverige AB.
Någon gång efter 1995 sålde (eller överlät) Team Tejbrant Miljöprodukter AB avtalet med SL till Wennergren Williams. Sedan januari 2007 äger SL åter alla reklamskydd (utom i Solna) och ett nytt reklamavtal har tecknats med J-C Decaux.
I Solna kommun har SL bara ansvar för regnskydd byggda på landstingets mark, det vill säga de skydd som finns i bussterminalen vid Solna Centrum samt hållplatslägena vid Karolinska sjukhuset och Karolinska Institutet/ Tomteboda. I övrigt svarar Solna kommun själva i samarbete med J-C Decaux för alla regnskydd inom kommunen. Där använder J-C Decaux två typer av regnskydd. Deras standardskydd finns på cirka 90% av de regnskyddsförsedda hållplatserna och det mer exklusiva Murano på återstående 10% av regnskyddsbeståndet. Allt enligt det standardkoncept de har använt i många andra städer.
 |
 |
| Så här ser J-C Decaux-skyddet Murano ut. Detta skydd står vid hpl Gränsvägen i Solna. Foto: Göran Ståldal. |
90 % av J-C Decaux-skydden ser ut som detta "Standardskydd" vid hpl Vretenvägen i Solna. Foto Göran Ståldal. |
Reklamskydden
Sedan lång tid tillbaka har det funnits regnskydd som har haft tavlor med klistrade reklamaffischer. Företaget Wennergren Williams hade ett avtal med SL (och före 1967 kanske med AB Stockholms Spårvägar). Avtalet innebar att Wennergren & Williams betalade för att få ha sina reklamtavlor i skydden. Regnskydd som skulle vara helt reklamfinansierade började man diskutera redan i början av 1980-talet (om inte tidigare) och det gjordes flera försök med olika modeller. Vid Karl XII torg hade ARE-bolagen en prototyp och vid Karlaplan satte Team Tejbrant Miljöprodukter AB ut ett tidigt Concteraskydd med klistrad reklam.
ARE-bolagen hade sedan länge hand om reklamen i tunnelbanan samt på bussarna. ARE hade varit med ända sedan 1950-talet då man började med utvändig bussreklamen. Denna typ av reklam introducerades 1955 i samband med omröstningen angående höger- eller vänstertrafik.
Efter diverse prov och en anbudsförfrågan skrevs ett avtal mellan SL och Team Tejbrant Miljöprodukter AB den 6 april 1987 . Enligt det avtalet skulle 850 nya regnskydd sättas upp varav hälften skulle ha reklam. Sedan tidigare fanns det 314 regnskydd (många av sträckmetall) som hade tavlor med klistrad reklam enligt ett avtal med Wennergren Williams. Dessa regnskydd påverkades inte av det här avtalet. Detta avtal gällde den s.k. Concretamodellen med platt tak. Företaget Valles skötte reklamen.
 |
| Detta Concteraskydd med klistrad reklam ställde Team Tejbrant Miljöprodukter AB på prov upp här vid Karlaplan. Foto: troligtvis Hans Alrenius |
 |
| 425 reklamfria Concteraskydd ingick i avtalet. Dock inte detta skydd som stod vid hållplatsen Sagavägen på Lidingö. Gratisskydden hade inga frontstycken. Just det här skyddet är köpt av SL speciellt. Foto: Göran Ståldal |
För att bryta dödläget började SL se sig om på marknaden på nytt. När det sedan inte hjälpte att ”hotta upp” Concretorna, tog Tejbrant och Valles fram ett förslag på skydd som hade ljusvitrin i stället för klistrad reklam. Förmodligen kom det för sent i processen eftersom staden avfärdade det ganska omgående.
Tejbrant tog då tillsammans med Valles fram alternativa regnskyddsvarianter som man försökte få Stockholm stad att acceptera. I detta läge var bara ”det bästa gott nog”, så Tejbrant (och Valles) inledde ett samarbete med det tyska företaget Wall, som hade ungefär samma affärsidé som J-C Decaux . Enda skillnaden var att J-C Decaux hade en standardmodell och en elegantare modell, medan Wall satsade mycket på design och hade en italiensk arkitekturprofessor som hette Bonani knuten till sig.
Bonani skickades till Stockholm och strövade runt på stadens gator och lät sig inspireras. Sedan återvände han till Berlin där han tog fram en särskild Stockholmsmodell som skulle förgylla SLs hållplatser.
För att ta ställning till underverket åkte i november 1989 en delegation bestående av folk från Stockholms stadsbyggnads- och gatukontor, Åke Tejbrant, Valles ägare Stig Lindegrén, Runar Edlund från Valles och Göran Ståldal från SL till Berlin med ett inhyrt flygplan.
Det gick inte att flyga reguljärt direkt till Berlin på den tiden eftersom man då fortfarande måste passera DDRs luftrum i särskilda korridorer. Resan som gick av stapeln en måndag, sammanföll med att Berlinmuren öppnades och på fredagen före resan var det mycket osäkert vad som skulle hända. Det var tveksamt om resan verkligen kunde bli av. När vi skulle landa var det så dimmigt att piloten nätt och jämt vågade sig på en inflygning.
Väl på plats hos den tyska regnskyddstillverkaren, visade ägaren stolt sin stockholmsmodell. Lena Hackzell från stadsbyggnadskontoret gjorde ”tummen ner” för skyddet. Något molokna började man då visa oss runt bland andra regnskydd som man hade i sin visningsanläggning. När vi kom till ett skydd som kallades Helios åkte tummen upp i stället och vi kunde samma kväll flyga tillbaka till Stockholm utan att känna att vår resa varit helt förgäves.
Nu vidtog en del arbete med att få Stockholm Stads byggnadsnämnd att godkänna Helios-skyddet. Detta skydd var inte heller tänkt att vara den enda varianten på skydd. Det skulle kombineras med ett billigare skydd – ungefär 50-50. När de formella procedurerna verkade vara avklarade, visade det sig att samarbetet mellan Wall i Tyskland och Tejbrant inte gick helt smärtfritt. Efter en tid presenterade därför Tejbrant och Valles en egen variant av den tyska modellen. Den var anpassad till Tejbrants produktionsmetoder med formsprutad aluminium, istället för stål som den tyska förlagan var tillverkad av.
Efter ett antal turer där Stockholms stadsbyggnadskontor hade fått vara med och påverka proportioner och färger, kunde City90-skyddet visas upp.
 |
| Lena Hackzell på Stockholms stadsbyggnadskontor var starkt engagerad i arbetet med att få fram bra regnskydd. Här sitter hon i sitt favoritskydd. Foto: Göran Ståldal |
Den 25 mars 1991 skrev SL och Tejbrant på ett tilläggsavtal gällande det nya City90-skyddet som då skulle ersätta de gamla Concretorna.
När det var aktuellt att Wall i Berlin skulle vara samarbetspartner till Tejbrant och Valles, vidareutvecklade tyskarna Heliosmodellen med en något förenklad förortsmodell. Det var ganska lätt att se varifrån man hade hämtat formspråket till City90.
Samtidigt pågick en process där J-C Decaux ,som var konkurrent till Valles och Tejbrant, hade anlitat konstfack för att formge en ny regnskyddsmodell. Ambitionsnivån hade med andra ord trissats upp.
SL och Solna kommun var oense i regnskyddsfrågan. SL försvarade avtalet som ingåtts med Team Tejbrant Miljöprodukter AB. Solna hade ingått ett eget avtal med J-C Decaux, så SL vägrade under en period att ta bort de gamla skydden med påföljd att J-C Decaux-skydden sattes vid sidan om.
I SL:s reklamfinansieringsavtal med Team Tejbrant Miljöprodukter AB ingick ett antal skydd som inte skulle ha reklam och som SL fick vid valfri hållplats. De s.k. gratisskydden hängde även med i tilläggsavtalet med City90 fast inte lika många. Senare omförhandlades dessa till fler City90 med reklam.
”Gratisskydden” utvecklades sedermera till det som ibland har kallats linjeskydd eller modulskydd (2-modul och 3-modul). Från början var det vanliga Concretor med röda perstorpsskivor nedtill och rutor gjorda av polykarbonat. Dessa blev ganska snabbt slitna och fula. Senare regnskyddsvarianter såg betydligt trevligare ut.
 |
| Här ser du en "2-modulare", dvs den minsta varianten av linjeskydden. Foto: Daniel Jäderland |
Sträckmetallskydd utan gavlar blir allt ovanligare i stadsbilden och kan nog vara svåra att hitta nuförtiden. När City90-skydden började sättas upp, lagrade vi stora mängder överblivna sträckmetallare i Högdalsdepån
Demonterade gavlar skickades på omgalvanisering och sattes sedan upp på skydd som saknade gavlar eller bara hade en gavel. På så sätt fick många skydd en förlängd livstid. Det projekt tvingades vi avbryta när man skulle bygga en ny utfart från depån och allt måste skickas till skroten.
Genom ett samarbete med en yrkesskola i Nynäshamn tillverkades under ett antal år regnskydd. Eleverna arbetade i lag om två och två och tillverkade skydd med stomme och rygg av tryckimpregnerat trä, skivor av galvaniserad sträckmetall (eller möjligen någon sorts metallnät) i sidorna och taket är troligen av plåt. Jag tror det kallas trapetsplåt. Ett 60-tal sådana skydd finns uppsatta i Nynäshamns kommun och alla är tillverkade av ortens ungdomar. En av baktankarna med att låta yrkesskolans elever tillverka regnskydd var att detta skulle minska benägenheten till skadegörelse.
Vill Du läsa mer om regnskydden, klicka här