Under större delen av 1970-talet byggdes AB Storstockholms Lokaltrafik upp genom att de tidigare privata bussbolagen och SJ:s tre billinjegrupper successivt inlemmades i organisationen.

Merparten av trafiken bedrevs i egen regi fram till mitten av 1990-talet. Enbart pendeltågstrafiken och några busslinjer i Vallentuna och Värmdö kommuner kördes på entreprenad. Busstrafiken på Tynningö (linje 679) och på Ornö (linje 879) kördes av privata bolag på respektive ö.

Planeringsansvaret för Ornö-trafiken hade SL:s Östra trafikdistrikt vars kontor var beläget i Björknäs.
I början av november 1981 beställde dåvarande distriktschefen där en linjemätning på Ornö eftersom man inte var helt överens med entreprenören om antalet körda km i ett flertal fakturor.

Det bestämdes att linjemätning skulle utföras den 2 december. Hållplatsadministratören på distriktet och utbildningsledaren vid busskolan i Handengaraget skulle följa med.

På kvällen den 1 december ringde man från färjan hem till mig och varslade om att det rådde onormalt högt vattenstånd, vilket kunde medföra vissa svårigheter i samband med ombord- respektive ilandkörningen. Vi beslöt dock att försöka genomföra projektet.

Klockan 07.00 infann jag mig i Hornsbergsgaraget där våra linjemätningsutrustade bussar fanns. Arne Strand (som normalt hade "reservtjänst") hade fått kommenderingen "till arbetsgivarens förfogande" (dvs. linjemätning) denna dag.

Vi tog ut vagn 5703, kopplade in mätinstrumentet, kalibrerade och körde till Handengaraget för att träffa de två från "Östra" som skulle vara med. Därefter satte vi kurs mot Dalarö brygga och den väntade färjeturen.

Det var flera fordon som skulle ombord före oss. Däribland en lastbil för 6 tons last. När så vår tur kom att åka ombord hade färjan på något sätt fått "lätt slagsida" så det blev som ett högt "trappsteg" på ena kanten att forcera med vänster framhjul om man skulle kunna ta sig ombord.

Skepparen beordrade efter några försök att lastbilen skulle backa så långt det gick utan att åka av färjan. På så sätt skulle "stegets" höjd minska och vår ombordkörning underlättas.
Man tog också ett par bräder till hjälp (se bilden), men det ledde bara till att drygt halva bussen kom ombord, inte mer. Vid sista försöket att komma ombord lossnade ljuddämparen på bussen.

Vi fick ge upp och körde sakta "hemåt" igen. Utan ljuddämpare lät det förskräckligt och alla människor vi såg efter vägen, tittade förvånat på oss där vi "tuffade" fram. Väl framme i Handen, såg våra vänner från Östra till att bussen blev reparerad innan Arne och jag for hem till Hornsberg.

Det blev aldrig något nytt försök att mäta upp linjen på Ornö med vår mätutrustning, som angav avstånd på "fem meter när". Det var det enda tillfället under mina 23 år som "linjemätare", som vi inte kunde utföra vårt uppdrag.

Det kan tänkas att linjen senare mättes upp med trippmätare i en vanlig bil. Hur det nu än är med det, så övergick köruppdraget för linje 879 senare till Wasatrafik, som ju även körde ovannämnda busslinjer i Vallentuna och Värmdö kommuner.
Wasatrafik ingick sedermera som en del i Swebus när det bolaget bildades och idag (2005) är det Swebus som kör linjen.

Linjen som nu bytt nummer till 889, är enligt "säker källa" populär bland förarna. Som ett litet kuriosum kan nämnas att den vanliga mobiltelefonen inte fungerar till 100% ute på Ornö. Täckningen är delvis dålig. För att få säker täckning har Swebus därför utrustat linjen med en s k 3G-telefon och då funkar det utmärkt.

Upp