Våran linje 3

Läs mer om busstrafiken till Hässelby

HÄR

Redan när jag var fyra år gammal, märkte mina föräldrar att jag hade ett speciellt intresse av bussar. Jag riktigt njöt av att åka med våran buss som hade linjenummer 3. Oftast blev det resor till min mormor och morfar som bodde i Huddinge.
Vi bodde cirka en km från närmaste busshållplats. Den hette "Centrum" kort och gott. Fågelvägen var det väl 500 - 600 meter till Centrum. Från 17 september 1921 körde ett bussbolag som senare såldes till SWB (Stockholm-Westerås-Bergslagen) en linje från Sundbybergsgränsen (nuvarande Thuletorget) till Hässelby.
SJ tog över linjen 1/7 1946.
En buss på linje 3 vid Hässelby Strandbad strax före avgång. Föraren som tittar ut genom fönstret heter Vaho Eier.
Statens Järnvägar köpte 1945 upp SWB:s järnvägs- och bussrörelse. SWB:s gröna bussar med svart "maggördel" målades under våren 1946 om och blev gula med en smalare grön rand under fönstren. Linjen hade cirka 10 år tidigare förlängts till Hässelby Strandbad.
Linjenumret 3 tillhörde från 1 juli 1946 "SJ Biltrafik Solnalinjerna". Linjen trafikerades med en tur var 30:e minut. Resan från Hässelby till Stockholm tog 40 minuter. Efter 20 minuters uppehåll gick bussen tillbaka till Hässelby.
Det innebar att man hade fyra bussar i gång på linjen för att kunna upprätthålla tidtabellen. Bussarna avgick jämn hel- och halvtimme från respektive ändhållplats. Men från Hässelby Strandbad gick ingen buss "jämn udda timma" (dvs. 07.00, 09.00, 11.00, 13.00 osv).

Nu nämnda klockslag gick "trean" istället från Berghamns brygga fram till mitten på 1950-talet. Den bussen kördes av en chaufför som kallades "Plankan" för att han var så lång och smal. Genom att bussen gick till bryggan, fick boende på "Svartsjölandet" (som egentligen heter Färingsö) lättare att nå platser mellan Hässelby och Stockholm. De tog båten över Mälaren till Berghamns brygga.
Bussarna tog på den här tiden även med sig lättare gods, som fraktades vidare av båtarna till Lambarön och Färingsö. Hässelbyborna kunde lämna gods till konduktören vid varje hållplats i samhället, men hämta gods fick de göra vid bensinstationen Centrum.
Så här såg bussarna ut innan SJ tog över linjen från SOAB. Bilden visar väntande buss vid Berghamns brygga ,där Färingsöborna bytte från båt till busslinje 3.

Bussarna tog på den här tiden även med sig lättare gods, som fraktades vidare av båtarna till Lambarön och Färingsö. Hässelbyborna kunde lämna gods till konduktören vid varje hållplats i samhället, men hämta gods fick de göra vid bensinstationen Centrum.

Den buss som gick 08.30, 10.30, 12.30, 14.30 osv. från Hässelby Strandbad var lite speciell. Den hade svart skyltgardin med vita bokstäver. SJ Biltrafik Solnalinjerna hade fyra bussar med denna typ av skyltgardin. Det vanliga var annars svart text på vit bakgrund.
Den här bussen hade också bromsar som gav ifrån sig hiskeliga ljud i samband med snabba inbromsningar. Det hördes ända hem till oss ibland.

I vuxen ålder har jag undrat över varför man inte åtgärdade sådant i samband med service. Detta fenomen ledde till att jag redan som fyraåring frågade min mor varje gång jag hörde bussen. "Vad är klockan?" och "Hur lång tid har gått sen den gnällde sist?"
Detta tydde ju på talang för och ett speciellt intresse av ren trafikplanering så liten jag nu än var.

Ibland på söndagseftermiddagarna tog min far med mig ut och åkte buss. Detta hände säkert under 3 - 4 år någon gång i kvartalet. Jag ville givetvis åka med den "gnälliga" bussen. Detta ledde till en speciell kontakt med både konduktör och chaufför. Jag minns att jag vid några tillfällen befann mig vid Centrum tillsammans med min mor när den "gnälliga bussen" kom och både chauffören och konduktören vinkade åt oss. Chauffören, som hette Nyström, var äldre och gråhårig. Han gick i pension i slutet på 1950-talet.

Konduktören var en ung trevlig "tant" som hette Henni. Som fyraåring kallade man ju alla kvinnor för "tant" oavsett deras ålder. Henni hade jag sedan förmånen att träffa dagligen under ett halvårs tid, när vi arbetade på samma trafikenhet på SL. När jag träffade Henni första gången på arbetsplatsen presenterade hon sig som "Nyströms konduktör". Henni arbetade då på "redovisningen". Hon gick i pension 1990. Henni avled 1995.
Linje 3L och extrabussar på linje 3
Här väntar Vaho Eier in avgångstiden från Glädjen en sommarlördag. På bilden är hans fru, Lillie, med. Konduktören Ove Hammarkvist arbetade ofta tillsammans med Vaho Eier.
Vissa turer på linje 3 gick till och från Landstingets tvätteri i Lövsta på vardagarna. Dessutom gick 3 L till en vändplan vid korsningen Glädjevägen/Blomsterkungsvägen i Glädjen (nuvarande södra delen av Backlura). Dessa turer kallades 3L. På väg ut mot Hässelby fungerade dessa turer även som förstärkningsvagn till ordinariebussen på linje 3. Vid hållplats Missionskyrkan var det obligatoriskt hållplatsuppehåll för båda bussarna så att trafikanterna fick möjlighet att byta buss om de råkat hamna på fel buss.
På morgnarna gick förstärkningsbussar från hållplats Vitmossevägen in mot Stockholm och på eftermiddagarna gick dessa förstärkningsbussar antingen till Båtsman Stens väg (nuvarande Spånga IP) eller till Björnboda.

I början av 1950-talet övergick man till kvartstrafik i rusningstid på linje 3. Vissa turer gick till och från Glädjen (nuvarande Backlura).
Upp