Söndagen den 3 september 1967 var en stor dag i den svenska inhemska "trafikala" historien. Det var då Sverige bytte från vänstertrafik till högertrafik.
Men egentligen var det inte första gången vi bestämde oss för att väja åt höger när vi mötte andra fordon.
Den första högertrafikförordningen i Sverige utfärdades redan år 1718. Denna förordning blev dock inte långlivad. Redan år 1734 ersattes den med en ny som direkt stadgade vänstertrafik.

1927 föreslogs att kostnaderna för en övergång till högertrafik skulle utredas. Bilismen började så smått göra sitt intåg och man såg att ute i Europa hade man högertrafik i många länder. Nya förslag om införande av högertrafik väcktes därför i riksdagen vid sju tillfällen mellan åren 1934 och 1953.

År 1954 föreslog en kommitté klart och entydigt att högertrafik borde införas och den 6 oktober 1955 hölls en folkomröstning i landet om huruvida vi skulle införa högertrafik igen eller ej. Det blev ett rungande nej till detta.

I oktober 1961 gjordes en utredning av kostnaderna för en övergång till högertrafik. I kalkylen beräknades kostnaden för att införa högertrafik till 340 miljoner kr i 1961 års penningvärde.

De svenska planerna på en övergång till högertrafik observerades även av Nordiska rådet som rekommenderade Sverige att införa högertrafik och Europarådets rådgivande församling antog en resolution med önskemål om ett enhetligt trafiksystem i Europa. Den 10 maj 1963 beslutade så riksdagen (trots resultatet av folkomröstningen 1955) att Sverige skulle gå över till högertrafik år 1967. Man menade att folkomröstningen 1955 bara var en rådgivande folkomröstning.

Omställningskostnaden beräknades nu till 400 miljoner kr. Denna summa räknades senare upp till 600 miljoner kr. Det fanns nu i Sverige cirka 6.700 bussar. Vid övergången den 3 september fanns ca 7.500 bussar. Av dessa var ca 3.500 förberedda för högertrafik redan våren 1966.
2.000 bussar byggda för högertrafik var beställda för leverans före dagen H.
Stockholms Spårvägar köpte sina bussar från Tyskland (av märket Büssing) och Storbritannien (av märket Leyland). Ett antal bussar av båda märkena var dubbeldäckare som kom att trafikera bl.a. linjerna 47 Karolinska Institutet/ Tomteboda - Djurgården, 54 Radiohuset - Skanstull och 62 Fredhäll - Storängsbotten.

Stockholms Spårvägar hade 31 hållplatsgrupper som från 17-tiden på lördagen fram till 3-tiden på natten mot söndagen åkte runt och lyfte av plastpåsarna och satte upp tidtabeller på de nya hållplatserna. De tog också bort tidtabeller och topptavlor från de gamla vänstertrafikhållplatserna. De flesta arbetsgruppera färdades i bussar. Det regnade rejält under natten och en av mannarna i det arbetslag som jag följde med, klippte hål på en gammal påse han "dragit av" från en hållplatstavla. Sedan trädde han påsen över huvudet och använde som "kort" regnrock.

Vägmärken, trafiksignaler och körbanemarkeringar måste flyttas och ändras. Nya busshållplatser byggdes. Man satte upp hållplatsstolparna på de nya lägena i början av sommaren. Topptavlorna på dessa hållplatser var övertäckta med svarta plastpåsar med ett stort gult H på och texten "Ny hållplats den 3.9.1967, Dagen H". Dessutom skulle bussförarna tränas. Läs mer om detta här:

Gatukontorets arbete bedrevs i Stockholms innerstad mestadels på kvällar och nätter. Därför ersattes spårvagnslinjerna från och med maj månad antingen helt eller bara kvällstid av buss fram till Dagen H. (Se artikeln Buss eller spårvagn som handlar om ett problem som uppstod i samband med detta arbete).
Under dygnet H var all privat biltrafik förbjuden mellan kl. 01 och 06 natten mot den 3 september. I Stockholm och Malmö var det hårdare restriktioner. Här var det inte tillåtet för privatbilister att köra mellan kl. 10 den 2 september och kl. 15 den 3 september.
Klockan 04:45 på söndagsmorgonen den 3 september 1967 stannade alla fordon. Efter ett kort stopp körde alla trafikanter försiktigt över till höger sida av vägen och stannade. Där väntade man sedan på att klockan skulle bli 05:00 och att riksradion, som skötte nedräkningen, skulle meddela att Sverige gått över till högertrafik. Därefter fick de som stått stilla börja köra igen men högst i 30 km.

För Stockholms del inleddes "evenemanget Dygnet H" med att nuvarande "Röda Linjen" på tunnelbanan förlängdes från Östra Station till Ropsten vid 9-tiden på lördagsmorgonen den 2 september. Dåvarande kommunikationsministern Olof Palme var en av talarna vid ceremonien på Ropstens tunnelbanestation. TV och radio sände förstås hela lördagen rapporter från olika landsändar och under lördagskvällen samt hela natten sändes "H H H" (det vill säga Hylands HögerHörna) i Sveriges dåvarande enda TV-kanal.

Klockan 23.00 på lördagskvällen ändrades enkelriktningarna på vissa gator enligt högertrafikbestämmelserna. En av dessa gator var Tegnérgatan. Klockan 23.20 passerade vår grupp denna gata. Vid korsningen med Döbelnsgatan mötte vi en polisbil som således körde "mot gällande enkelriktning".

Givetvis hade Gatukontoret, Vägverket och Elverket personal ute denna natt på samma sätt som Stockholms Spårvägar. På måndagen den 4 september hörde jag på jobbet att GK dukat långbord på Västerbron i spårvagnspåren. Vid 4-tiden hade man kunnat få kaffe och smörgås där. Vår grupp hade dock fikapaus vid 1.30-tiden. Då tittade vi även en stund på TV-programmet "HHH" som just sände en repris från invigningen av Ropstens tunnelbanestation.
Vid själva övergången till högertrafik befann jag mig vid korsningen Lingvägen/Gubbängsvägen och såg tre bilar byta sida från vänster till höger.

Den närmaste tiden efter omläggningen var övervakningen av trafiken mycket intensiv. Ca 10 300 man från polisen och militären var engagerade i detta. Första veckan fanns "hjälpsamma vakter" vid samtliga övergångsställen i Stockholms innerstad och hastighetsbegränsning till 30 km gällde i hela Stockholms kommun.

Upp